Hemligt band bakom några av årets skivor
Publicerad 2022-11-14
ALBUM För ett par veckor sedan släppte de fem nya album på samma dag.
Ändå är brittiska Sault fortfarande en rätt stor hemlighet.
Ingen vet vilka de är, de spelar aldrig live och de ger inga intervjuer.
Sault
Today & tomorrow, Untitled (God), 11, Earth, Aiir
Forever Living Originals
Meddelandet i sociala medier såg ut som flera av det mystiska soulkollektivets skivomslag:
En vit text på en kolsvart bakgrund.
Det stod att Sault släpper fem nya skivor den första november. ”En gåva till Gud” som gick att ladda ner gratis från gruppens hemsida i fem dagar. Lösenordet fanns i budskapet och tog inte lång tid att knäcka: ”god is love”, fast i ett ord.
Det är inte första gången som Sault får en liten men växande skara människor att lämna sina mest tidskrävande appar och börja jaga musik i stället. Kollektivet, som består av ett okänt antal medlemmar och mer eller mindre löst knutna kompanjoner, har vid det här laget släppt elva album sedan 2019. Flera av dem finns på Spotify, men femte skivan ”Nine” existerade bara i 99 dagar innan den drogs tillbaka och försvann.
Det skulle gå att avfärda Sault som en gimmick för att skapa uppmärksamhet, exklusivitet och ha-begär i en tid där nästan all annan musik reducerats till ett bakgrundsljud tillgängligt för alla. Men det är i så fall en försumbar snobbism. Det räcker att lyssna för att inse att Sault förtjänar ett minst sex timmar långt specialprogram i P3 Soul av Mats Nileskär.
Mycket musik kommer att falla glömska från tio- och 20-talen, men knappast den underbara låten ”Wildfires”, för att bara nämna ett exempel. Och jag har fortfarande inte kommit över Saults senaste ep ”X” som bestod av en enda och tio minuter lång låt, andlösa ”Angel”.
Sault kunde nog inte existera någon annan gång än precis just nu. Konceptet är en reaktion på att slagorden ”say it loud I’m black and I’m proud” sorgligt nog har blivit kontroversiella igen. Precis som soulartisterna i början 70-talet skapar Sault en egen och afrocentrisk plattform mellan mediahusens ledarsidor och tv-serien ”Top boy”, grime och Londons monumentala jazzscen. Rörelsen Black lives matter, mordet på George Floyd och Brexit-erans rasism är ständigt närvarande i musiken.
Producenten och låtskrivaren Dean Josiah Cover, mer känd som Inflo, är projektets enda kända ansikte. Han har bland annat arbetat med artisterna Michael Kiwanuka och Little Simz. De tre låtarna på Adeles senaste album ”30”, däribland smått oförglömliga ”Love is a game”, är hans mest publika uppdrag hittills. I vintras blev han ”Årets producent” på Brit Awards.
Men inget av det kan förbereda en på de fem nya skivorna från första november. De heter i tur och ordning ”Today & tomorrow”, ”11”, ”Earth”, ”Aiir” och ”Untitled (God)”. Det är lite som att att upptäcka Tutankhamons grav, fast med nya inspelningar. Med politisk funk, soul och reggae i grunden flyter musiken söm- och gränslöst mellan ett myller av genrer. Ibland är balladerna bland det djupaste som har spelats in sedan D’Angelo och ibland öppnar ett klassiskt stycke upp ett vidöppet och storslaget ljudlandskap.
56 låtar är mycket, kanske för mycket. Men omfattningen är också poängen. Det finns alltid en låt till att upptäcka och kanske omvärdera. De nya albumen, som nyligen även släpptes på Spotify, är egentligen ett verk i fem olika delar. En lika krävande och givande lyssning som Kendrick Lamars ”Mr Morale & The Big Steppers”.
Man kan inte begära mer.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik