Five Finger Death Punch kan bättre

Publicerad 2020-01-23

KONSERT Five Finger Death Punch gör ingen knockout på Hovet – sitt bandnamn till trots.

I stället är publikens enorma energi och uppskattning spelningens stora styrka.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
Five Finger Death Punch
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: Saknar siffra, men Hovet är fyllt till bredden. Längd: 90 minuter. Bäst: ”Coming down” och förstås – publiken. Sämst: Den svaga starten. Fråga: Tror Ivan Moody att han befinner sig i Schweiz eftersom han frågar publiken hur man säger eld på schweiziska?


Många undrar vilka band som kommer att ersätta hårdrockens giganter som enväldigt har regerat under flera decennier.

Tja, delar av svaret har vi förstås redan.

Paradigmskiftet pågår mitt framför våra ögon.

I kväll syftar jag förstås på faktumet att Megadeth är förband till Five Finger Death Punch.

Att ett av thrashens i särklass största namn numera utklassas av en amerikansk kvintett med förkärlek till svärord och redan beprövad groovemetal är förstås absurt.

Men till huvudaktens försvar är de som liveakt betraktad ett snabbverkande uppåttjack på tio ben. 

Stämningen är explosiv från start. Redan vid inledande ”Lift me up” överröstas bandet av euforiska rop, entusiastisk allsång och explosivt klappande.

Och tur är det.

Inledningsvis lämnar ljudet knappt scenkanten och Ivan Moody, som brukar bära bandets shower på sina axlar, både känns och låter svag.
– It’s fucking cold outside. Can you help me warm this place up?, frågar sångaren i ett tidigt skede.

Publiken besvarar med omedelbar värme och kärlek, och snart blir även Moody varmare i kläderna. Frontmannen söker ögonkontakt med fans längst fram vid kravallstaketet. Vinkar glatt till personer på läktarna närmast scenen. Ber ljusteknikerna tända upp hela arenan för att titta på alla.
– You guys are fucking crazy, vrålar Moody ett par låtar in i spelningen. Vid det laget har han också samlat på sig mer kraft i rösten.

Framträdandet är, liksom musiken i stort, lika yvig och vulgär som gruppens hemort Las Vegas.

Under ”Sham pain”, vars låttitel givetvis är en ordvits på engelskans ”champagne”, kastar Moody ut vad som ser ut att vara pengasedlar på delar av publikhavet.

Och om publiken hade tagit en shot varje gång någon i bandet skrålar ”motherfucker” eller ”fuck” – även utanför svärordsdrömmen ”Burn MF” – skulle alla behöva magpumpas strax efter spelningens slut.

Men några ömhudade stunder slinker också in i setet.

En akustisk version av ”Wrong side of heaven” ger upphov till vad som kan vara den mest högröstade allsången jag hört. Countrykryddade Kenny Wayne Shepherd-covern ”Blue on black” träffar också en öm punkt.
– Welcome to the family, säger frontmannen efter att han har undersökt vilka i publiken som inte har sett dem live innan.

Yttrandet säger en hel del om bandets sympatiska attityd och relation till sina fans.

Men med det sagt kan Five Finger Death Punch betydligt bättre än så här.

Moodys stämma har en av sina svagaste stunder på svensk mark och svajigt ljud spökar genom hela spelningen.

Skalar man således bort den extatiska publiken, pampiga pyrotekniken och frontmannens fryntliga humör kvarstår en godkänd helhet.

Följ ämnen i artikeln