Julaktuella Björn Skifs: Jag är nog lite felplacerad
Artisten om nya skivan, att åldras och kritiken mot TV4:s ”Så mycket bättre”
Publicerad 2021-12-23
Björn Skifs har varit fundersam över fenomenet – fram tills nu. Sex decennier in i karriären har han släppt sitt första julalbum.
I en lång intervju pratar han om motsträvighet, åldrande och längtan efter att bara få vara Björn.
– Fortfarande är jag nog lite felplacerad i det här kändislivet. Jag tror inte riktigt att det är min grej ändå.
Julstressen har slagit till även för Björn Skifs. Han har lite klappar kvar som måste ombesörjas.
– Det slutar väl med att man får åka ner till macken och köpa ett fälgkors till svärmor, säger han.
Annars mår 74-åringen bra. Minns sin barndoms jular med värme (”Vansbro är inte så stort så det var lätt att pulsa till varann”). Särskilt granhuggandet med fadern sticker ut i minnesbanken. ”Klär man på de här ser de likadana ut”, brukade han grymta.
Få andra svenska artister – om ens någon – utstrålar samma genuint ödmjuka vänlighet som Björn Skifs. Men inte utan en sund motsträvighet som gjort att vi varken sett honom i ”Stjärnorna på slottet” eller ”Så mycket bättre”. Av samma skäl släpper han sin första julskiva först sex decennier in i karriären.
– Jag har ingenting emot julmusik, det har gjorts en del fina julalbum. Det var väl mest att jag kände: ska jag verkligen in i den härvan? Jag tycker alla gör julturnéer varje år, så lite inflation har det gått i det, säger han.
Skifs stränga regler
Björn Skifs julstrejk mjuknade något förra hösten när låtskrivaren och producenten Peter Kvint skickade en låt till honom. ”(Christmas Eve) after midnight” föll honom precis på läppen. Påhejad av låtens framgångar kom idén om en julskiva med nyskriven musik signerad Kvint och textförfattaren Sharon Vaughn. Senaste pandemiåret har således ägnats helt åt julmusik.
– Jag hade absolut inga tankar på att det skulle vara jättemycket tingeltangel eller något andligt, det är inte min påse. Det här är mer crooner-artade låtar. Men det visade sig att – nämen fasingen – vi kände oss faktiskt ganska tillfreds med resultatet.
Du ville undvika religiösa kopplingar i musiken.
– Det var stränga regler från mig, allt annat hade känts som hyckleri.
Av den enkla anledningen att du inte är särskilt religiös?
– Inte alls egentligen. Jag tycker grundkänslan i skivan är kärlek, gemenskap och omtanke. Det är det som genomsyrar texterna. Och en del bekymmer om hur jorden ser ut, lite sådana tankar. Det är mer angeläget att sjunga om än änglar.
Jag skulle vilja ha en ”on”- och ”off”-knapp där man kan vara Björn när man trycker på ”off”. Och så kan man vara Björn Skifs när man trycker på ”on”.
Du har en fantastisk – och hyllad – röst. Vad har du själv för förhållande till den? Sjungs det i ofta i duschen, när du lagar mat?
– Senaste ett och ett halvt åren har det blivit mer sång hemma. Det beror naturligtvis på att det inte varit så många jobbtillfällen. Pernilla, min fru, brukar säga: ”Jösses vad du sjunger hela tiden!”. Så det är väl ett uppdämt behov man har.
”Gillar skitiga röster”
En gång i tiden var du ett av Vansbros väldigt få mods.
– Nog försökte vi göra Carnaby Street av Järnvägsgatan! Vi hängde på vågen från England och kopierade mode, låtar och musikstil. Det har antagligen påverkat mitt sätt att sjunga också. Jag är ju mest förtjust i skitiga röster. Jag kommer tydligt ihåg när jag kom fram till att det inte behöver vara så snyggt – det kan vara ett jävla drag. Det började redan när jag hörde Little Richard på Radio Luxembourg i slutet på 50-talet och blev alldeles överlycklig. Så kunde man också låta!
Mitt första minne av dig är ”Badrock” på Öland. Jag var inte själv där, men mina storkusiner sprang runt slottsmurarna och skrek efter Sanne Salomonsen och kom hem med merch: badrockar, grälla solglasögon och vita kepsar.
– Haha! De somrarna, de veckorna, är fortfarande magiska för mig. Av så många anledningar. Man kunde blanda det bästa i livet: vänner, musik, publik, semester, bad, sol. Det var verkligen vad ”Badrock” var. Ganska opretentiöst egentligen. Alla artister fick komma med förslag på låtar och sedan samlades vi där nere och repade i några dagar. Sedan körde vi på lust och vilja.
För många i min generation är du också förknippad med filmerna ”Strul” och ”Drömkåken”.
– ”Strul” tycker jag fortfarande om, den var lite nydanande i svensk film. Däremot vill jag inte på något vis uttala mig om mitt skådespeleri, jag är ju ingen skådis. Samtidigt gav filmerna mig en yngre publik: ”Sjunger den gubben också?”. Det hade de ingen aning om.
”Jag är inte bitter”
Historien om när ”Hooked on a feeling” blir Billboard-etta i USA, men du och ditt band stannar hemma på folkparksturné är fantastisk.
– Eller hur? Att ingen hade vett att säga: ”du får tänka om här!”. Det var den medhavda plikten hemifrån. Man ska inte vara märkvärdig. Och tack och lov – eller idiotiskt nog – var det ingen som bromsade mig. Utan jadå, vi kan åka till USA, men vi åker inte förrän i slutet av augusti. Först ska vi tamejfan göra folkparksturné.
Du har beskrivit den USA-turné ni gjorde först ett halvår senare som ”en parodi på drömmen”.
– Det var nog främst sista svängen när de skickade upp oss i Kanada. Vi var på väg med båt till Prince Edward Island, en ö utanför Kanada, där vi skulle giga i ännu en hockeyhall. Jag tänkte: ”vad gör vi här?”. Halvt på skämt, halvt på allvar, snackade vi om att kapa färjan och styra hem till folkparkerna i stället.
Sörjer du att den stora internationella karriären uteblev?
– Nej. Det hade inte hänt ändå. Vi var inte bra nog, inte färdiga för det livet – varken som musiker eller människor. Eller också är det en dåres försvarstal: ”Jag är inte bitter!” (härmar Robert Gustafssons imitation av speedwayföraren Tony Rickardsson).
”Behöver inte sitta och gråta i tv”
För mig känns du som en ganska sorglös person för att vara artist.
– Jag är en ganska glad gamäng, har alltid varit, även om jag självklart har mina mörka stunder. Men man behöver ju inte sitta och gråta i tv, vissa saker kan jag sköta själv. Fortfarande är jag nog, socialt sett, lite felplacerad i det här kändislivet. Jag tror inte riktigt att det är min grej ändå. Jag skulle vilja ha en ”on”- och ”off”-knapp där man kan vara Björn när man trycker på ”off”. Och så kan man vara Björn Skifs när man trycker på ”on”.
Hur ser du på att åldras?
– På två sätt, naturligtvis. Det fysiska; krackeleringen och förfallet, är inte så kul. Mitt inre tycker jag däremot inte far illa av att tiden går, tvärtom. Jag kan i bland undra hur jag ska hinna med saker. Men det är ingenting som ger mig några depressioner eller så. Det kan rentav vara skönt att ha blivit lite coolare. Jag tänker på mig själv på ett annat sätt. Jag har lovat mig själv att bara göra grejer som är skitkul hädanefter.
Du har sagt nej till ”Så mycket bättre” genom åren. Var står du i frågan i dag?
– Dels tycker jag programmet har lugnat ner sig lite vad gäller att fläka ut sig och snyfta, att det ska vara sensation på det sättet. Dels tycker jag fortfarande att det är en strålande idé, att artister gör varandras låtar. Jag kan titta med nöje numera, det var värre när annat tog över musikens roll. Men jag lär inte få frågan längre, de har nog tröttnat på mig.
Hur firar du jul i år?
– Precis som många år tillbaka. Det blir med grabbarna, alltså barnen, och deras flickvänner. Jag gillar traditionerna; att vi fortfarande får möjligheten och lyckan att få hem grabbarna, som är vuxna och har egna sysselsättningar och liv, men lik förbaskat kommer de till oss på jul.
Björn Skifs julalbum ”It’s Christmas” finns ute nu.