Migos levererar ett musikaliskt frosseri
Uppdaterad 2018-02-01 | Publicerad 2018-01-29
ALBUM Gruppens tredje album ”Culture II” är både för långt och för mycket. Men låtarna om dyra klockor, kokain och ”skrrt” kommer ändå att dominera 2018.
Migos
Culture II
Quality Control/Universal
HIPHOP. Skådespelaren och artisten Donald Glover kallade Migos för sin generations Beatles under förra Golden Globe-galan.
The Fab Four från Liverpool är fortfarande en referenspunkt när människor vill beskriva hur viktiga en grupp är för dem.
Migos har blivit ett av de största namnen för den strömmade hiphopgenerationen.
Det är svårt att komma på ett lika inflytelserikt band som trion från Lawrenceville, Georgia. Och det är lika svårt att föreställa sig att Quavo, Offset och Takeoff uppträdde i små klubblokaler i Malmö för tre år sedan.
Att världens mest strömmade artist Drake, som hjälpte gruppen att slå i genom, låter starstruck när han får gästa låten ”Walk it talk it” är inte ett dugg förvånande. Inte att Kanye West skriver musik åt dem heller. Eller att den ojämförliga Cardi B och lika flamboyanta Nicki Minaj kraschar trapfesten.
”Culture II” innehåller 24 spår och 95 minuter musik. Om man vill fortsätta att jämföra med Beatles är det två minuter längre än jättedubbeln ”White album”.
Ingen artist har någonsin gett ut ett lika långt album som inte kan klippas ner till en mer kärnfull form.
”Culture II” följer en växande, strömmad trend där skivorna ska fungera som spellistor. Drakes två senaste album, ”Views” och ”More life”, var båda över 80 minuter långa. Eminems ”Revival” klockade in på 77 minuter. Och hiphopduon Rae Sremmurd hotar att släppa ett trippelalbum inom kort.
I USA räknas 1500 strömmar som en såld skiva. Den ekonomiska modellen är enkel. Fler låtar, fler strömmar, större intäkter. Dessutom handlar det om att höras över allt och hela tiden genom en oavbruten flod av musik, annars gör någon annan det.
Där ”Culture” kändes som ett komplett statement är uppföljaren mer diffus och monoton, både musikaliskt och kreativt. Det ironiska är att ett av skivans bästa spår, ”Auto pilot”, egentligen skulle vara en bättre albumtitel än ”Culture II”.
Men de tre medlemmernas triplett-rap är hypnotisk. Deras röster och lösryckta fraser är låtarnas viktigaste rytm. Särskilt när musiken bryter bleep-trapmönstret, som i den latinfärgade kartellbangern ”Narco” eller när en lågt mixad saxofon fyller beatet i ”Too playa” med jazzmelankoli. Det är även svårt att inte falla för det våldsamma mörkret i ”Flooded”.
”Culture II” är ett musikaliskt och gränslöst frosseri, något som givetvis speglar Migos materialistiska nihilism perfekt.
Skivan är mycket. Kanske för mycket. Men ljudet av det unga Amerika kommer även i år att domineras av en hård livsfilosofi som domineras av dyra klockor, kokain, ”skrrt” och ”brrp”.
LÄS RECENSIONEN AV FÖRRA ALBUMET ”CULTURE” HÄR!