Sting är mästare i meditationspop – och musiklärare
Uppdaterad 2022-06-23 | Publicerad 2022-06-22
Sting
Plats: Trädgårdsföreningen, Göteborg. Publik: 9 000 (slutsålt). Längd: 1 timme och 45 minuter. Bäst: Stings sätt att ständigt ta ned musiken, och ”Fragile”. Sämst: Det ymniga yl i västkustnatten som är ”Desert rose”.
KONSERT Den musikaliska superstjärnan Sting pendlar mellan dynamisk briljans, muzak och otippat modern meditationspop.
I Göteborg tar han även rollen som musiklärare.
– Vad snällt att ni följde med! utbrister en mamma i kön till sin tonåriga son med sällskap.
– Vi funderar på att vända, replikerar sonen blixtsnabbt.
I den dogmatiska ungdomen är det lätt att fnysa åt vissa artister. Den duktiga musiken ligger alltid risigt till – där ingår Sting.
Inne på Trädgårdsföreningen är trivselfaktorn hög. Läsk, fiskmåsar och fontäner. Stämningen är väldigt Sting, om ni så vill. Den musikaliska superstjärnan har ibland anklagats för att vara väl nöjd med sig själv och sin låtskatt, likt en Storbritanniens Tomas Ledin.
Till Göteborg kommer Gordon Sumner efter att precis ha avslutat en rad shower i Las Vegas. Han var där så sent som igår, berättar han. Bara en man med sjutton grammys i bagaget kallar månader av konserter på Caesars Palace för ”ett litet gig”.
Den spänstiga 70-åringen, i kväll i randig t-shirt och kort kavaj, sjunger ur ett headset. En detalj som säger en del om artisten som ofta varit mer intresserad av det funktionella än det traditionellt klädsamma. Detta grepp tillåter Sting att smidigt röra sig över scenen samtidigt som han sjunger, som i en konstant mikrofonfri musikvideo.
The Police-klassikern ”Message in a bottle” går snabbt över i ”Englishman in New York”, ett stycke baktaktsrock med munspel som får publiken att vaja armar och klappa händer. Öppningen sätter en tydlig ton. Sting fortsätter att alternera mellan The Police och solokarriärens mest populära nummer.
Musikaliteten är hans signum. Rock, jazz, reggae, visslande – allt blir till snärtiga sånger i händerna på Sting. På många sätt har det sena 80-talets och tidiga 90-talets meditationspop åldrats bättre än den punkiga The Police-perioden. ”Fields of gold” har mer gemensamt med samtiden än, säg, en ganska gapig ”Roxanne”. ”Shape of my heart” är ett stycke sensibel doftljuspop som mitt unga jag hade fnyst åt. ”Fragile” får mig att längta efter bossa nova-albumet som tar vid där Jobim-samarbetet ”How insensitive” slutade någonstans på Ipanemas strand.
Stings gränslösa musikalitet är både en välsignelse och en förbannelse. Musiken landar ömsom i muzak, ömsom i dynamisk briljans. Engelsmannens musiklärarkynne känner inga gränser. När han ber publiken klappa igång låten ”Seven days” stoppar han dem när de råkar öka tempot (låten är omöjlig att klappa med i till att börja med).
I den efterlängtat okomplicerade popstunden ”Every breath you take” kan jag inte sluta stirra på Stings tumme, och hur flinkt den flyttar sig över basen samtidigt som han sjunger.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik