Konserten med GES blir större än sig själv
Uppdaterad 2021-10-04 | Publicerad 2021-10-01
KONSERT På Cirkus ställer statsministern artigt upp på bild för att markera stundens storhet.
Vi har hållit i och hållit ut. Nu ska vi äntligen få dansa som vore det 1994.
GES
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1 327 (utsålt). Längd: Två timmar. Bäst: ”Stockholm”. Sämst: Världen hade inte stannat igen utan Danny Saucedo-covern ”När jag var han”.
En isskulptur bildar bokstäverna GES i entrén. På höga styltor står trumslagarpojkar. Känslan bland de minglande är kalvar på grönbete.
Stefan Löfven får ursäkta, i kväll står svenskpopens tre trognaste musketörer i centrum. Orup i skinnbyxor, Niklas Strömstedt i 70-talskitschig rockstjärneoutfit. Anders Glenmark har genomgått en ryggmärgsoperation. Man håller andan när han går ner i djärv jägarställning i ”En jävel på kärlek”. Det är imponerande att han ens står på scen.
Textrader om flickorna på MTV som försöker attrahera känns onekligen som på besök från en annan tid. Men inför en huvudsakligen jämnårig och peppad publik får GES naturligtvis vind i seglen från start. De har också tryggt kunna värma upp genom elva konserter för halvfulla hus. I kväll är det premiär på riktigt, på andra sidan restriktionerna.
Niklas Strömstedt är gruppens självklara jovialiske ledare. Han varvar snyggt fryntligheter med ett dräpande skilsmässotal som för en stund tystar Cirkus. Falukorven knäpper i stekpannan och hur ska det bli med sommarstugan? Där vågar föreställningen gå ner i svart för en stund.
Tillsammans med de pratade partierna – skrivna tillsammans med filmregissören Ulf Malmros – blir konserten annars främst en mysig kokong. Det finns någonting rörande över de tre inte längre purunga vännerna ojande över nya knän tillsammans.
På scen ter sig trion dessutom mindre som fotbollsrelaterat enhitsunder och mer som renodlat poprockband med ena foten i 70-talets stämsång och den andra i det tidiga 90-talets ”Svensktoppen”-refränger. Men föreställningen har egentligen lika mycket med de enskilda artisternas karriärer att göra. Som soloartister har de gjort störst avtryck – i de låtarna blommar konserter som mest.
”Stockholm”, med sin motstridiga kärlek till samma kyliga hemstad, framstår som Orups soulpopsvar på Per Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad”. I balladen ”Regn hos mig” hörs svensk pop stakas ut i decennier framåt.
En akustisk ”Vart du än går” får extra känslomässig schvung av att Niklas Strömstedt en gång skrev den till sonen som i dag är utflugen hela vägen till Australien. ”Om” rymmer nostalgin hos nyskurade golv och påföljande tonfisksallad i en tid när pandemin inte ens var påtänkt.
Som krogshow betraktat är ”Stanna världen en stund” crème-de-la-crème, deluxe. Jag kan inte tänka mig tre andra svenska artister samla fler hits och mer trevlig stämning under samma tak. All svältföddhet och längtan gör också konserten till någonting större än sig själv.
När hela Cirkus till slut ställer sig upp och sjunger sig salig till ”När vi gräver guld i USA” kommer jag på mig själv med att hellre titta på publiken än bandet.