Libertines är fortfarande ett band att älska

Publicerad 2022-11-01

The Libertines i Stockholm för första gången på tjugo år.

KONSERT När konserten klingat av i Chet Bakers ”That old feeling” rastar Pete Doherty hunden utanför Annexet.

The Libertines är fortfarande ett band att älska.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
The Libertines
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 3 000. Längd: 1 timme och 40 minuter. Bäst: ”Time for heroes”, ”Up the bracket” och extranumret utanför Annexet. Sämst: Att spela ett album rakt upp och ner innebär alltid mellanpartier.


En trollsk dimma drar in över Stockholm och The Libertines är i stan för första gången sedan klassiska konserten på Kägelbanan 2003 – postbritpopgenerationens egen Bruce Springsteen på Konserthuset 1975.

Jag var också där.

För ett halvt liv sedan var The Libertines min självklara vägvisare mot randsydda brogues från Broadway Market, poeten William Blake och gin ur tekoppar. Men jag är mer nyfiken på var The Libertines befinner sig i dag än att återuppleva ”the good old days”. Det finns en charmigt bedagad kvalitet hos lätt åldrande rockorkestrar, med The Strokes lysande konsert på Rosendal Garden Party som senaste exempel.

Den här turnén markerar tjugo år sedan debuten ”Up the bracket”. Scenen är täckt av säsongsenlig spindelväv. The Libertines äntrar scenen i Halloween-masker till Kool & The Gangs ”Jungle boogie”. Herregud, de dyker till och med upp på utsatt speltid. Man vill nästan ge dem godis.

Det krävs ingen dietist för att räkna ut att Peter Doherty, i kostym och hatt, har flyttat till Frankrike och bytt crack mot camembert. Hans The Libertines låter emellertid vältrimmade, lika bra som kring debuten. Och de bjuder faktiskt på en mer fokuserad spelning än på Way Out West för sex år sedan.

Bandet mellan Peter Doherty och Carl Barât är av den sorten som, möjligen, kommer en gång på decenniet. I kväll drabbas jag av en översvallande tacksamhet över att jag fick uppleva dem på toppen. Tjugo år senare framstår bandets existens som någon form av försoning. Med missbruk och såriga relationer i backspegeln är det en vinst att de kan stå på samma stycke golv och framföra sina sånger så bra de bara förmår.

Sanningen är att jag har svårt att se det här bandet med en kritikers blick. Jag känner mig oftare som en fotbollssupporter som hejar på laget som kämpar i den lägre divisionen. Ett förhållande jag nog alltid har haft till i synnerhet Doherty. Det är ju så lätt att tycka om den som, för att använda Oscar Wildes berömda rad, ligger i rännstenen men tittar på stjärnorna. I ”Up the bracket” slår mitt hjärta lika hårt som 22-åringens som vandrade Londons Vallance Road upp och ner bara för att få vara på samma gata som en The Libertines-låt.

Efter att ha dammat av debutalbumet i sin helhet kastar Doherty gitarren till sin tekniker och hälsar ”Thank you Stockholm, see you in another twenty years”.

”It’s raining snus”, säger Barât när de kommer tillbaka. Mer skandalöst än så blir det inte. I balladen ”You’re my Waterloo” lyser den kroniskt underskattade Doherty i stället som en av sin generations stora låtskrivare och artister. Sedan trollar kvartetten fram en improviserad version av gamla sjömansvisan ”Sally Brown” ur hatten efter önskemål från publiken.

Kvällens andra halva är centrerad kring det självbetitlade andra albumet, då bandets sönderfall redan ekade i musiken. En stämning som kulminerar i ”Can’t stand me now”.

Minuter efter att konserten klingat av i Chet Bakers ”That old feeling” sitter Pete och Carl lutade mot en vägg utanför Annexet. Doherty har en av sina hundar i koppel och skakar artigt händer. I begynnelsen ville The Libertines riva barriären mellan artist och fan. Två decennier senare är de fortfarande sanna mot sina ideal.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik