Uno Svenningsson gör fin och helande pop

Publicerad 2020-12-04

Djungel-Uno.

ALBUM ”Österlen” är sju låtar eftertänksam och snyggt producerad pop för fullvuxna.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Uno Svenningsson
Österlen
Bolero/Playground


POP Nej, Uno Svenningsson har inte lämnat huset på västkusten för Österlen. Men det är i sydöstra hörnet av Skåne som rutinerade producenten och gitarristen Lars Halapi har sin studio och därför heter det här sjuspårsalbumet som det gör.

Halapi, som även har skrivit låtarna ihop med Uno, bäddar in musiken i ett intimt akustiskt sound på varm folkbotten, med mycket piano och en del stråkar för att förstärka den eftertänksamma stämning som vilar över sångerna. Inte minst ömsinta ”Tom Bombadill”, om Unos bortgångne far.

Sångaren betraktar nyktert sina privilegier i ”Det kunde varit jag” och funderar på livsval och den svårfångade lyckan i ”Jag borde vara glad”, med fina gitarrer av Halapi. Raden ”dagarna har börjat bli för lika” handlar sannolikt inte om pandemi men fungerar onekligen väldigt bra just det här året.

En låtskrivare som vill bli personlig på riktigt bör gärna röra sig så nära gränsen till det banala som möjligt, och det händer kanske någon gång att Uno även snubblar något litet steg över den.

Men när en av den svenska popens mest sårbara röster verkligen får till det gör han stark och välgörande vuxenpop.

Hör bara finalen ”Det är ju trots allt jul”, som den där rösten lyckas förvandla till något mer än bara ännu en jullåt.
BÄSTA SPÅR: ”Jag borde vara glad”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik