Svante Thuresson var cool som en swimmingpool
Håkan Steen minns en sann jazzman
En hipp man har lämnat oss.
Faktiskt en av de hippaste vi någonsin haft.
Svante Thuresson gjorde svensk populärmusik både coolare och mer vidsynt. Och den varma, lyhörda rösten var en av de mest personliga som landet har upplevt.
Det där om hur hipp och cool Svante Thuresson var kom från Beppe Wolgers.
När sånggruppen Gals and Pals skulle sätta upp en krogshow i Stockholm 1965 fick Wolgers en groovig jazzlåt av Carl-Axel Dominique och ombads skriva en text. Det blev ”Svante Thuresson”, där sångaren med stillsam ironi skryter om sin vansinniga hipphet:
”Jag är hip, baby, jag är cool/som en swimmingpool/jag är hip/jag är den hippa människan Svante ”Hip Man” Thuresson/jag är cool, cool som en barstol”.
Därmed etablerades bilden av jazzmannen från Vasastan som en av Stockholms, och därmed Sveriges, allra hippaste katter.
Började som trummis
Imagen fick ny näring 30 år senare när Thuresson gjorde nyinspelningar av sina Beppe-tolkningar på albumet ”Jag är hip, baby...” tillsammans med en helt ny generation av jazz- och soulmusiker.
Men – Beppe hade ju rätt. Svante Thuresson var genuint hipp och cool, ända från allra första början.
Han inledde karriärens som trummis i dixielandband redan som 13-åring. Givetvis fanns han även med bakom trummorna vid tidiga jazzinspelningar för Anders Burmans och Börje Ekbergs sedermera legendariska skivbolag Metronome.
Det ansågs vare sig speciellt hippt eller coolt att sjunga under 50-talets gyllene Nalen-era men Thuresson tyckte det var roligt och märkte att det gick hem och befann sig snart oftare framför mikrofonen än på trumpallen.
För vad är hippt och coolt på riktigt, om inte att gå emot strömmen?
Idolen var Frank Sinatra
Att han hade varit ansvarig för beatet i sina första orkestrar gjorde förmodligen sitt till för att han så snabbt skulle utvecklas till en stor sångare.
I den ovan citerade Beppe-texten konstaterar Thuresson helt korrekt att han har rytmen i kroppen, ”det syns på röntgenbilder”. Och det var så han sjöng. Lyhört, djupt svängigt och utan stora gester, med en tajming som alltid lät enkel och självklar.
Förmågan att med små medel verkligen ta hand om en text lärde han sig från idolen Frank Sinatra. Uttrycket laddade han med en genuint svensk, för att inte säga stockholmsk, grundton. Resultatet blev en av de varmaste, mest karaktäristiska och, ja, coola röster det här landet har upplevt.
Med Lill i Eurovision
1963 kom Svante Thuresson med i sånggruppen Gals and Pals. De hamnade snabbt i smöret och gjorde förutom en rad egna krogshower även gästspel hos andra av den tidens nöjesgiganter. Inte minst i Povel Ramel-revyn ”Ta av dig skorna” och Hasse och Tages ”Gula hund”.
Det ena ledde till det andra och jazzmannen Thuresson befann sig plötsligt allt oftare i schlagersammanhang. 1966 representerade han och Lill Lindfors Sverige i Eurovision song contest med en av Melodifestivalhistoriens i särklass hippaste låtar, ”Nygammal vals”.
Under sin karriär hann Thuresson medverka med hela åtta låtar i tävlingen, senast ihop med Anne-Lie Rydé i ”Första gången” 2007.
Nöjde sig med att tolka
Parallellt med svensktoppsframgångar som ”Du ser en man”, ”Leva mitt liv” och ”Noaks ark" fortsatte Thuresson sjunga jazz men också att vara nyfiken på tidens senaste sound.
Tack vare Metronomes ambitioner att lansera soulmusiken i Sverige hittade han till Ray Charles och Motown. Påhejad av Anders Burman vågade han sig på att göra svenska versioner av amerikanska soulhits som Four Tops ”Baby I need your loving” (”Jag vill ha all din kärlek”) men också besök i countryrocken som ”Dröm ur dina drömmars glas”, en försvenskning av Neil Youngs ”Harvest”.
Allt fler artister ville vid den här tiden skriva sitt eget material men Thuresson kände aldrig behovet. Han var mer än nöjd med att tolka. Men så besatt han också förmågan att ge varje låt en helt ny och egen identitet, hans låtar kändes alltid som mer än covers.
Fick en svacka på 80-talet
Det tidiga 70-talet bjöd på bland annat den populära Berns-showen ”Albin & Greta”, åter med Lill Lindfors, som bland annat innehöll den förtjusande, åter igen stillsamt ironiska, sjömanssången "Axel Öhman”.
1978 fick Thuresson chansen att producera pärlor som ”En halv böj blues” på Cornelis Vreeswijks album ”Narrgnistor 2”.
Men i sin egen karriär ville han bort från hitsen och tillbaka till jazzen. Spelningarna var under 70-talet fortsatt många men skivorna blev färre. På 80-talet försvann en period så mycket av gnistan för den egna musiken att han delvis lade ned och började sälja trummor i en musikaffär.
I stället fick artister som Orup och Mauro Scocco föra vidare traditionen av välskriven soul- och Sinatra-rotad svenskpop med skorna stadigt placerade på stockholmsk innerstadsasfalt.
En gudfader för svensk jazz
I början av 90-talet hade emellertid jazz plötsligt blivit hippt och coolt igen. Stina Nordenstam, Rebecka Törnqvist och de till en början tydligt Gals and Pals-inspirerade Bo Kaspers Orkester slog igenom. På klubben Fasching i Stockholm gjorde unga musikerkollektivet Blacknuss sitt bästa för att bryta ned gränserna mellan jazz, soul och funk.
Varvid Thuresson kunde återvända till skivkarriären som ett slags gudfader för den svenska vokaljazzen.
På 1993 års succéalbum ”En salig man” fick han låtar av bland andra Per Gessle och Lisa Ekdahl och sjöng duetter med Peter LeMarc och Anne-Lie Rydé. Beppe-plattan ”Jag är hip, baby...” två år senare gav bara mer glöd till nytändningen, och föryngrade dessutom Thuressons publik radikalt.
Sedan dess har han med ålderns och erfarenhetens rätt tillåtit sig att välja sina projekt med omsorg, fortsatt lika nyfiken och vidsynt. Sjungit duetter med bland andra Titiyo, Lisa Nilsson och Pernilla Andersson och tilldelats både Monica Zetterlund-stipendiet och Cornelis Vreeswijk-stipendiet.
Hittade hem på skivan
Det skulle emellertid dröja ända till 2011 innan den infödde huvudstadskisen och inbitne djurgårdaren sjösatte sitt kanske mest självklara projekt: ett album med låtar om Stockholm.
”Regionala nyheter: Stockholmsdelen” blev en av Svante Thuressons allra finaste stunder på skiva, där han hittade starka personliga skruvar på såväl Olle Adolphsons ”Sigge Skog” som Kents ”Columbus”.
För att inte tala om Mauro Scoccos ”Sommar i Stockholm”, där några små justeringar av texten elegant förflyttade låten från Ratatas 80-tal kring Café Opera till Gals and Pals 60-tal något kvarter bort på Hamburger Börs.
Den följdes samma år upp den med en julskiva i liknande anda, givetvis betitlad ”En cool jul” och något av det värdigaste som har gjorts i den genren. Lyssna till exempel på versionen av Tage Danielssons ”Karl-Bertil Jonsson, 14 år”.
En sann jazzman går förstås aldrig i pension. 84 år gammal hade Svante Thuresson spelningar bokade i höst ihop med Viktoria Tolstoy.
Dem får vi aldrig uppleva, men denne sångare har förstås sedan länge gett oss väldigt mycket mer än vi kunnat begära av honom.
Gick tillbaka till rötterna
Närmare sju decennier som artist, med en häpnadsväckande frånvaro av plumpar i protokollet.
Svante ”Hip Man” Thuresson förstod instinktivt vad som var rätt och fel för karriären. Dubbade gärna ”Lejonkungen”-filmer men valde bort att jönsa runt med kollegor i ”Så mycket bättre”.
Det som blev hans sista album, två år gamla ”Four”, var också passande nog en tillbakagång till rötterna. Amerikanska jazzstandards med gamla vännerna i Claes Crona Trio och en röst som på något märkligt sätt vägrat att åldras en dag sedan 1965.
För evigt cool som en swimmingpool.