Kiss tar farväl med pompa och ståt – och hedern i behåll

Uppdaterad 2022-06-18 | Publicerad 2019-06-08

SWEDEN ROCK Det blir ingen fullskalig revansch för senaste spelningen i Blekinge.

Men Kiss tar åtminstone farväl av festivalpubliken med hedern i behåll – och en hel del pyro och fyrverkeripjäser.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Kiss
Plats: Festival Stage. Publik: Ser ut att vara fullsatt (35 000), men publiken tunnas ut allt eftersom. Längd: Drygt två timmar. Bäst: ”Cold gin” är ju en festlig bit. Sämst: Finns inget med ”Say yeah” som får mig att vilja ropa ”yeah”. Jag säger nej till den. Och inte att glömma – Paul Stanleys krystade mellansnack.


NORJE. Om man är hårdrockare – eller Ulf Lundell – får man lov att ta avskedsturnéer med en nypa salt.

Akter som Guns N’ Roses, Ozzy Osbourne och Mötley Crüe har haft svårt att ta farväl på riktigt. På mer ont än gott, tyvärr.

Om vi ska tro den sminkade kvartetten i Kiss blir den pågående turnén ”End of the road” den ikoniska rockgruppens svanesång.

Om så är fallet avslutar de karriären med hedern i behåll – hör och häpna.

Gruppen har helt klart tagit sig i kragen efter sitt senaste besök på Sweden Rock.

Paul Stanley låter dessutom helt OK. Sångaren klarar exempelvis utmanande ”Heaven’s on fire” utan att göra sig till åtlöje.

Men frontmannen är fortfarande beroende av extra stöd i form av viss förinspelad sång och desto mer uppbackning från Gene Simmons och Tommy Thayer. Refrängen i ”I was made for lovin’ you” avstår han ifrån helt och hållet, för att istället överlåta tjänstgöringen till ovan nämnda duo. Och ljudet från mikronen dras ner under de mest kritiska ögonblicken, till exempel under de häftiga tonartshöjningarna i ”Psycho circus”.

Men Stanley låter förvisso plågsamt hes under de pinsamt krystade mellansnacken – även med hans mått mätt. En uppsjö av falskt klingande utfyllnadstillrop ger mig kalla kårar.

Här och nu har jag svårt att greppa att Stanley en gång i tiden var föremålet för mitt livs första förälskelse. Mitt ”Psycho circus”-frälsta sjuåriga jag var upp över öronen betuttad i frontmannen, innan Amors pilar riktades åt något annat håll.

Det är dock ingen sexsymbol publiken har framför sig i kväll. Den tiden är förbi. Men Stanley är trots allt en frontman som gör sitt bästa för att hålla lågan någotsånär vid liv.

Detsamma går att säga om de övriga medlemmarna.

I synnerhet klippan Simmons, som bland annat höjer ribban med ”Cold gin” efter en tillfällig energisvacka halvvägs in i spelningen.

Men det bränner aldrig till. Trots all pyro och alla fyrverkerier som de kryddar med från start till slut.

Varken gåshud, fjärilar i magen eller överväldigande känslor som stannar tid och rum infinner sig.

För allt är förstås inövat och inrepeterat in i minsta detalj – alla mellansnack, solon och rörelser. Hela jäkla paketet.

Det finns inget utrymme för avväpnande eller spännande spontanitet när publiken badar i nostalgi och hits som ”Detroit rock city”, ”Lick it up”, ”Shout it out loud” och ”Rock and roll all nite”.

Det blir således ett avsked som pendlar mellan godkänt och bra.

Vilket ju är en bedrift när vi snackar om samtida Kiss.