LISTAN: Harry Styles är den enda klassiska popstjärna vi behöver
Per Magnusson väljer fem saker i musikvärlden
Varje fredag turas musikredaktionens medarbetare om att dela med sig
av åsikter, tips och nyheter.
Den här veckan lyssnar Per Magnusson på en podcast om 70-talsrockens smakfulla palett och förklarar varför Harry Styles är den enda traditionella popstjärna vi behöver.
1. En modern popstjärna i traditionell tappning
Nyligen annonserade en liten film Harry Styles kommande album ”Harry’s house” som väntas 20 maj. I dag kommer första singeln ”As it was”, en delikat gitarrdriven pärla som ringer av lika delar brittisk pophistoria och modern hit. Den tjusiga videon är regisserad av ukrainska regissören Tanu Muino. Harry Styles fortsätter att bryta med rådande konsensus, estetiskt som musikaliskt.
28-åringen har en bakgrund som påminner om dinosaurierna från 90-talet. Likt Robbie Williams var han den klarast lysande stjärnan i sitt pojkband innan han gled över i solokarriär. Klanderfritt rockstjärnenamn, fördelaktig benstruktur, flyende frisyr.
Men där upphör egentligen parallellerna.
Styles växte upp med sin mamma och syster i den engelska småstaden Redditch. Det påverkade hans syn på manlighet, berättar han i ett samtal med skådespelaren Timothée Chalamet i magasinet i-D. På omslaget till nya albumet bär han pösiga jeans och androgyn blus. Han påminner om Mick Jagger klädd som en Spice Girl och hans merch är rosa. Där One Direction-kollegan Zayn valde gängse listpop hämtar Styles titeln till sitt kommande album från Joni Mitchells 70-talslåt ”Harry’s house/Centerpiece”.
Harry Styles är en modern popstjärna i traditionell förpackning. Någonting så sällsynt som en artist med fötterna i klassisk rock som sömlöst låter sig placeras bredvid unga rappare och nutida r’n’b-stjärnor. Kanske gläntar han med ”Harry’s house” på dörren till någonting stort.
2. Beyoncé på tennisbanan
Tennis upphör aldrig att utgöra estetisk fond för popmusiken. Men när Beyoncé och hennes entourage öppnade Oscarsgalan natten till i måndags hade de naturligtvis djupare avsikter än så. Framförandet på tennisbanan i Compton, Kalifornien, där Serena och Venus Williams drillades som barn, var en hyllning till systrarna som framför allt i början av karriären tvingades utstå rasism i en konservativ sport. Låten ”Be alive” är ledmotivet till ”King Richard”, filmen som porträtterar deras pappa.
3. Kakor och 70-talsrock
Hundrasextionio avsnitt in behöver jag fortfarande ingen annan podcast än ”Time crisis”. Eller förlåt, Vampire Weekends Ezra Koenig och konstnären Jake Longstreth använder hellre ordet ”internetradioshow”. Varannan söndag på Apple Music 1 diskuterar de livsmedelskedjor med inriktning mot kakor, kaffe och snacks – samt 70-talsrockens smakfulla palett. Varje avsnitt avslutas med att topp fem på veckans USA-lista jämförs med densamma från ett givet år i rockhistorien. Allt till en trevlig kuliss av jazz.
4. Förlösande pop
Mycket har hänt sedan Jarvis Cocker agerade 90-talsestradör i Pulp. Men en sak har inte förändrats: när Cocker vässar pennan är jag där. Den här gången tonsätter relativt nya bandet Jarv Is ”This is going to hurt”, en BBC-serie i förlossningsmiljö.
Soundtracket är en hyllning till NHS, Storbritanniens statliga sjukvård. Musiken präglas, precis som senaste albumet ”Beyond the pale”, av Cockers detaljrika iakttagelser från ett England där mjölken alltid passerat bäst före-datum och klumpar sig i teet.
5. Brittvår
I vår kommer tre på olika sätt väsentliga kapitel av den brittiska popmusiken till Sverige: Franz Ferdinand (Stockholm, Cirkus 11/4), Belle and Sebastian (Göteborg, Trädgårn 21/4 och Stockholm, Filadelfiakyrkan 23/4) samt Suede (Stockholm, Annexet 10/5).
De sistnämnda firar två och ett halvt decennium med sitt mest direkta, något mindre knarkiga och i min bok finaste album ”Coming up”. Ta på dig dina sandfärgade Wallabees och dansa som vore det någon gång mellan 1993 och 2005.
Fem låtar: lugnande r’n’b och vårlig pop
”FAIR”
Normani
I väntan på nya album från Frank Ocean, Rihanna och SZA fortsätter jakten på modern, lugnande r’n’b med oförminskad styrka. Avsändaren bakom denna hjärtekrossballad, 25-åriga Normani från Atlanta, är en artist och dansare med stor integritet, som skippar påprackande av privatliv till förmån för musiken.
”CANDY”
Rosalía
Vi må inbilla oss att popmusiken är i fas med globaliseringen, men om man bortser från k-pop kommer en översvämmande del av de mest tongivande artisterna fortfarande från ”den gamla världen” (USA och Storbritannien). Rosalía kommer från Barcelona. Hon låter flamenco göra r’n’b och pop sällskap på senaste albumet – och hör hur modernt ”Candy” aldrig riktigt brister ut i refräng.
”SHOTGUN”
Soccer Mommy
Bortom denna köldknäpp väntar kanske ännu en vår. I så fall tror jag att den låter ungefär så här. Exakt vad Sophie Allison sjunger bakom disten och gitarrerna i den Oneohtrix Point Never-producerade låten är jag inte säker på, men den känns som nya sneakers mot torra trottoarer.
”NO LOVE”
Summer Walker feat. SZA & Cardi B
Här får ett av spåren från Summer Walkers ”Still over it” tidsenlig remixuppdatering med namnkunnig gästartist, men för mig blir det mest en påminnelse om fjolårets bästa r’n’b-album. Mjuk, lyxkantad musik med stråkar och saxofon som under den polerade ytan döljer ett skilsmässodrama.
”UDHERO NA”
Arooj Aftab feat. Anoushka Shanker
Medan Arooj Aftab är i full färd med att bygga ut ett annat av fjolårets bästa album, ”Vulture prince”, till deluxe-utgåva tar vi en stund och bara andas in det faktum att den Pakistan-födda artisten kommer till Way Out West i augusti.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik