Jakob Hellman är varmt välkommen tillbaka
Per Magnusson recenserar konserten i Uppsala
Publicerad 2021-10-15
KONSERT Konserten med Jakob Hellman är rakt igenom en demonstration av en mycket älskvärd artist.
Kanske är han här för att stanna.
Jakob Hellman
Plats: Katalin, Uppsala. Publik: 550 (utsålt). Längd: Drygt en och en halv timme. Bäst: ”I denna ljuva sommartid” och ”Vackert väder”. Sämst: ”Så mycket bättre”-tolkningar är knappast omistliga utanför sin lulliga kontext.
Jakob Hellmans popnoveller tar sällan väntade vägar. Precis som en viss karriär. Ikoniska debuten ”…och stora havet” var någonting för pojkar och flickor på kant med tillvaron att stirra i taket till när 90-talet stod på glänt. Hellmans sätt att andas mitt i meningar är liksom inpräntat i den svenska musikhistorien. Han gjorde det till en kristallklar Costello- och Squeeze-pop som inte riktigt hörts i landet varken före eller efter.
Sedan blev det tyst. I 32 år.
Men så i vintras kom ”Äntligen borta”, en samling sköra och personliga psalmer.
Sett till den omfattande höstturné som nu är bokad står det klart att publiken har saknat sin Hellman. I kväll är lokalen så fylld till bredden och längden att jag knappt kommer in genom dörren. Bara i Uppsala görs tre spelningar, konserthus vore ett alternativ.
Ändå är känslan att han hör hemma här: på en rockklubb. Det var ju hit han var på väg från början, med de småtruliga demos som nådde EMI i slutet av 80-talet. Producent och skivbolag ville annat. De såg den kommersiella potentialen i en artist som var rädd att framstå som för snäll.
Konserten börjar på lätt darriga ben, men Jakob Hellman växer i kraft av publikens respons. Det är faktiskt lite rörande att se. Varje klassiker möts av spontanjubel från första takten. ”Vara vänner”! ”Du är allt jag vill ha”! ”Hon har ett sätt”!
Hellman och hans band framför dem med både punkig spontanitet och snyggt detaljrika arrangemang. Små lampor på scenen illuminerar nyckelord i varje rad – ett passande visuellt komplement till en poesi där varje stavelse betonas som vore det den sista (”py-ja-ma-sen”).
Särskilt versionen av ”Vackert väder” är glimrande. I den kan man höra Hellman åldras som en svensk Nick Lowe. Nya ”När jag går in nånstans och känner mig utanför” kommer med en sprudlande iver som skvallrar om att 55-åringen känner en stolthet över att vara tillbaka.
Jakob Hellman är den typen av artist man hejar på genom livet. På många sätt antitesen till vår välsmorda samtid. Någon som marknadsför sin merch som ”undermålig och alldeles för dyr”.
I formidabla balladen ”Jag kan inte säga hejdå till dig” hoppas man att rösten ska bära en rad till. När han drar några strofer ur ”I denna ljuva sommartid” tänker jag på mormor och morfar som sjöng i kyrkan, så gott de bara kunde. Jag har svårt att tänka mig en sannare musik.
