Jason Isbell är ofta i en klass för sig

Uppdaterad 2020-06-05 | Publicerad 2020-05-08

Jason Isbell förstärker positionen som en av de bästa låtskrivarna inom modern americana på nya albumet ”Reunions”. Skivan släpps 15 maj.

ALBUM Musiken befinner sig långt från bullrande storstäder och motorvägar.

I det lugna och öppna hifi-landskapet går det inte att missa styrkan hos Jason Isbell.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Jason Isbell & The 400 Unit
Reunions
Southeastern/Border


ROCK Egentligen hade Jason Isbell kunnat lägga av efter albumet ”Southeastern” för sju år sedan.

Inom americana hade 41-åringen från Alabama ändå varit en de mest hyllade låtskrivarna.

Hur många andra har gjort en ”Elephant” eller en ”Cover me up”? Den senare har blivit den emotionella mittpunkten i Isbells karriär.

På ett sätt var ”Cover me up” en del av Jason Isbells tolvstegsprogram. Han verkar ofta använda musiken som ett verktyg för att hålla sig borta från spriten och gamla beroenden. I en countrygenre som ofta hyllar hårdare ideal och alkoholmissbruk är det smått unikt att lyssna på en artist där textraden ”But I sobered up and I swore off that stuff, forever this time” alltid orsakar det största jublet.

Som gitarrist i Drive-By Truckers hade Isbell redan levt tillräckligt mycket rockmyt innan han slog igenom som soloartist. Från ”Southeastern” och framåt sökte han en annan roll i sin musik. Familjeband, äktenskap, att slå sig till ro med allt vad nu det innebär, att hålla sig nykter, trohet och att ta ansvar har varit centrala teman sedan dess.

Att vara den vuxna i rummet, de belästa tankarna bakom hantverket, hjärtat som slår för arbetarklassen och priset som fattiga alltid betalar, det tunga ankaret i country- och rockmusikens traditioner gör det lätt att jämföra Jason Isbell med Bruce Springsteen.

Isbell brukar själv skoja om saken i intervjuer, att han börjar ta plats bredvid Bruce på radions sportsändningar. I en av de vackraste låtarna på ”Reunions”, ”Only children”, finns även en tydlig passning till ”Human touch”.

Atmosfären på albumet, som spelades in i Nashvilles RCA Studio A med producenten Dave Cobb, ligger nära Springsteens Los Angeles-period, Dire Straits och den mer undanskymda hjälten Steve Forbert. Soundet är både rikare än förut och mer lågintensivt. På ”Reunions” står inga jobbiga gitarrblock och skymmer Isbells röst och vad den vill säga. Det sker i alla fall överraskande sällan.

Han tar en mjukare väg mellan AOR-rock och basgångar som rullar fram jämsides med The Doobie Brothers ”Long train runnin’”. Melodierna får fylla ut ett öppet och stort hifi-landskap.

”Reunions” är full av spöken. Missbruket, gamla synder, döda vänner och en allmän livsoro knackar i väggarna. Musiken är regngrå och känns nästan isolerad. Den utspelar sig långt från bullrande städer och motorvägar. Och textrader om spöstäder och pooler som fylls av aska får en helt annan laddning nu än vad som kanske var tanken när de spelades in.

I början vet man alltid var en av Isbells låtar ska vägen, men han gömmer alltid små stilistiska smärttrösklar av soul och country som gör musiken rikare.

De finns där, i ”St Peters autograph”, ”What’ve done to help”, ”Overseas” och ”Letting you go”.

Han är ofta i en klass för sig.

Fotnot: ”Reunions” släpps 15 maj.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik