”Jag sjunger för att rädda döda släktingar”
Courtney Marie Andrews om sin nya ”heartbreak record”
Publicerad 2020-07-28
En tung blandning av sorg och hopp finns alltid i de bästa låtarna med Courtney Marie Andrews.
Det är, mest av allt, en personlig affär.
– Det känns som att jag sjunger för att rädda mina döda släktingar, trots att det inte går, säger hon.
Man harklar sig ofta, lite generad över sig själv.
Tittar ner i golvet. Låtsas pilla bort något som råkat fastna i ögonen.
Det är svårt att beskriva en konsert med Courtney Marie Andrews. Nästan ingen sjunger långsamma countryballader som hon. De gör ont i bröstkorgen och magen.
Det finns inte mycket att tillägga efter en ”May your kindness remain”, ”Took you up”, ”Heart and mind” och den oförglömliga refrängen i ”Table for one” som utspelar sig på en diner i Ohio: ”'Cause I’m a little bit lonely/A little bit stoned/And I’m ready to go home”.
Man glömmer nästan bort att klappa efteråt. Det tar ett tag innan väggarna och golvet på Debaser Strand eller Bryggarsalen i Stockholm, där hon spelade innan pandemin, slutar att luta.
När den 29 år gamla artisten och låtskrivaren från Phoenix i Arizona pratar om sin musik återkommer hon ständigt till sin uppväxt och familj. Det är där låtarna har sina rötter och sitt hem.
– Jag tror att låtskrivare från arbetarklassfamiljer får en empati för det modesta och vardagliga. När man knappt har råd med basvaror blir människorna närmast dig och deras relationer väldigt viktiga. Att observera och förstå dem har spelat en stor roll för min musik.
Självmorden i släkten
Den största betydelsen har kanske tomrummet efter personerna som inte finns kvar. Alldeles för många i hennes släkt har inte orkat hela vägen och tagit sina liv.
– Det är fruktansvärt. Det där är en ärftlig och nedärvd smärta som jag känner och förstår på ett konstigt sätt. Jag fick tidigt lära mig att förstå döden. Jag tänker ofta på det när jag uppträder och försöker få kontakt med en publik. Mina släktingar hade säkert inga de kunde relatera till. Det är som att jag försöker rädda dem genom att sjunga, trots att det inte går. Det är i alla fall så jag tänker när jag skriver låtar.
Det är lätt, ibland till och med korrekt, att se sambandet mellan fattigdom och depressioner. Men Courtney Marie Andrews, som har upplevt båda delar på nära håll, tycker inte att de nödvändigtvis går hand i hand.
– Det som verkligen brukar orsaka depressioner är de orimliga förväntningarna som kapitalismen tvingar på samhället. Jag säger inte att fattigdom inte är hemskt, vissa får aldrig vila, men kraven på vad ett rikt liv ska bestå av kan göra folk sjuka i minst lika stor utsträckning. Jag har sett och upplevt det i hela mitt liv.
När Courtney Marie Andrews var liten brukade hennes mamma ta med henne till karaokebarer med hö på golven. Morfar var cowboy. Båda älskade country. Musiken och dess livsstil har aldrig varit främmande. Men country var inte heller förstahandsvalet. Hon lärde sig att sjunga till ett samlingsalbum med Aretha Franklin och döpte sitt första band till Massacre In A Miniskirt.
– Ha ha ha. Det var mitt feministiska punkband. Vi var tonåringar och behövde efter ett tag skriva låtar. Vi kunde ändå inte spela några covers. Hur gjorde man det? Alla gick hem och bara jag kom tillbaka med några låtar. Jag satt i timmar på mitt rum och blev helt förälskad i att skapa och göra musik.
I dag har Courtney Marie Andrews släppt fem officiella album. Det senaste, ”Old flowers”, gavs ut samma dag som Taylor Swifts nya skiva ”Folklore”. På ett sätt kunde två artister inte vara mer olika. Där Swifts musik flyger business class hämtar Andrews näring från ett mer spartanskt liv.
De delar dock sin generations råa och utlämnande transparens. Det personliga och privata är en naturlig del av musiken. ”Old flowers” är en berättelse och ett farväl till en nio år lång relation, en person som Courtney Marie Andrews delat hela sitt vuxna liv med.
– Vi gjorde slut den första januari 2019. Skivan är ett terapiverktyg för mig. I låtarna bearbetar jag våra år tillsammans och tiden när jag blev ensam.
Uppbrottets förbannade töcken
Skilsmässoalbum, eller ”heartbreak record” som Courtney Marie Andrews kallar sin skiva, har en mytologisk plats och status i rockhistorien. Det har blivit en egen genre. I dess kanon ingår bland annat Bob Dylans ”Blood on the tracks”, Joni Mitchells ”Blue”, Van Morrisons ”Veedon fleece” och Tom Pettys ”Wildflowers”.
Rent musikaliskt liknar ”Old flowers” ingen av dem. ”High lonesome”-melodierna har en egen plats någonstans mellan Ry Cooders ödsliga filmmusik till ”Paris, Texas”, Lucinda Williams allomfattande americana och mer bortglömda soulcountryröster som Bobby Charles.
Med enkla och skarpa ord sjunger hon om det förbannade töcknet efteråt, overklighetskänslan som invaderar allting. Precis som Bruce Springsteen en gång gjorde i låtarna ”Point blank” och ”One step up” beskriver hon ibland sorgen och saknaden genom fantasier och drömmar.
Varje artist verkar också vara tvungen att någon gång skriva en egen ”Bobby Jean”, den där sista hälsningen när sorgearbetet är över. I Courtney Marie Andrews fall heter den ”Ships in the night”.
– Det är ett farväl, min ”hoppas du mår bra”-låt. Jag är ledsen för att vi inte kunde vara tillsammans längre, men... I will always love you.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik