Depeche Mode låter sällsynt självklara
Uppdaterad 2023-05-24 | Publicerad 2023-03-24
ALBUM När Dave Gahan och Martin Gore tvingas skapa om Depeche Mode till en duo blir deras musik mer laddad och självklar än på väldigt länge.
Depeche Mode
Memento mori
Columbia/Sony
ROCK Andy Fletcher var en sällsynt sorts rockstjärna. Han spelade inte mycket på Depeche Modes skivor och stod mest i sitt hörn av scenen och petade lite på en analogsynth när de uppträdde live.
Ändå har Dave Gahan och Martin Gore såväl före som efter Fletchers plötsliga bortgång förra våren åtskilliga gånger förklarat hur absolut essentiell han under hela karriären var för det legendariska synthbandet från Basildon.
Fletcher utgjorde kittet i trion, på samma gång Depeche Modes största fan och hårdaste kritiker, en bullshit detector som kunde lyssna nyktert på låtarna och säga bu eller bä med ett omdöme som både sångaren Gahan och låtskrivaren Gore högaktade.
Dessutom var ”Fletch” den sociala figuren som de mer introvert lagda konstnärskufarna kunde skicka fram i sociala situationer men kanske framför allt använda som medlare när känsliga kreativa konflikter skulle lösas.
Martin Gore hade känt Fletcher sedan de gick i grundskolan, så det var i regel han som bad Fletcher att prata med Gahan. Fletcher tog oftast Gores parti men gjorde det på ett sätt som Gahan kunde ta eftersom Fletcher hade så god känsla för vad som var bra för bandet.
Samtidigt vet alla som har sett några dokumentärer om mångårigt framgångsrika band att brist på direktkommunikation med tiden tenderar att bygga upp väggar av outtalade egokonflikter som till slut kan bli nästan omöjliga att riva ned.
Det var någonstans där Depeche Mode befann sig i höjd med förra albumet ”Spirit” för sex år sedan. Gahan gjorde anspråk på att få med fler av sina låtar på skivan, vilket Gore såg som ett hot mot deras dynamik som den självklara frontmannen och den lika självklara musikaliska hjärnan. Till sist blev stämningen så stel att producenten James Ford blev tvungen att slänga ut den vilt protesterande Fletcher ur studion och tvinga Gahan och Gore att de facto reda ut saker öga mot öga.
Vi kan möjligen inte utesluta att den händelsen var det som möjliggjorde det här albumet, Depeche Modes femtonde och det första de släpper som duo.
Gahan och Gore har båda beskrivit det som att de efter över 40 år i samma band och varsin nyligen passerad 60-årsdag var ”tvungna att lära känna varandra”.
Skivan var redan påbörjad när Fletcher gick bort och i egenskap av Depeche Modes ”superfan” kände de kvarvarande medlemmarna att han sannolikt hade blivit upprörd om de valt att inte slutföra den.
”Memento mori”, producerad av James Ford och Marta Salogni, låter också som bandets mest vitala musik på länge, som att den nyblivna duon samlat ihop sig för att leverera något som ”Fletch” skulle ha varit stolt över.
Titeln är latin och betyder ”kom ihåg att du ska dö” men såväl den som låtarna fanns innan Fletchers frånfälle. Så trots att sorgen givetvis präglar upplevelsen av skivan ska texterna med de många änglar, själar och spöken som befolkar dem snarare ses som reflektioner över livets flyktighet.
Även om hoppet om mänskligheten emellanåt sviker, i till exempel ”People are good” (”People are good/keep fooling yourself”), är det ganska mycket de eviga dysterkvistarnas fånga dagen-skiva, och en bit ifrån förra albumets ibland lite klumpigt formulerade politiska teman. Här känns Gore mer på hemmaplan, med sånger om alienation, kärlek och sex. Även Gahan excellerar som alieneringsskildrare, främst i ”Before we drown”.
Musikaliskt är det här ganska mycket ett Depeche Mode i högkoncentrat.
De äldre fansen lär jubla nostalgiskt åt den 80-talsklassiska direktheten i ett spår som ”Never let me go” eller singeln ”Ghosts again” medan jag inte sällan gärna fastnar i mer croonerartade moment som den majestätiskt laddade ”Don’t say you love me” eller en lågmält sårbar sång som ”Soul with me”.
Något slags återvunnen harmoni vilar tveklöst i det ständigt närvarande mörkret. Att en av de bästa låtarna på ”Memento mori”, ”Wagging tongue”, de facto är något så sällsynt som ett låtskrivarsamarbete mellan Gore och Gahan, säger eventuellt någonting om någonting.
Jag hade inte riktigt vågat tro det men det ”nya” Depeche Mode låter som en både sällsynt inspirerad och helt självklar combo, och det enda rimliga är givetvis att de fortsätter.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik