Skivrecensioner

Leon Bridges släpper alla förväntningar

Av: 

Natasha Azarmi

Leon Bridges har hyllats lika mycket som han har kritiserats. På ”Gold-diggers sound” låter det som att han lägger alla  åsikter åt sidan och gör som han själv vill.
Leon Bridges har hyllats lika mycket som han har kritiserats. På ”Gold-diggers sound” låter det som att han lägger alla åsikter åt sidan och gör som han själv vill.

MUSIK

ALBUM Leon Bridges sjunger om kärlek, polisbrutalitet och ensamhet. Orden är stora men ”Gold-diggers sound” imponerar som mest när musiken skalas av.

Betyg: 3 av 5 plus
Leon Bridges
Gold-diggers sound
Columbia/Sony

R’N’B Det går inte att göra alla nöjda, heter det. Något Leon Bridges har behövt lära sig den hårda vägen.

När han debuterade för sex år sedan blev hans retroinfluerade r'n'b-soul en succé bland kritikerna. De kallade honom för vår tids Sam Cooke och albumet belönades med en Grammy-nominering. Samtidigt tyckte de afroamerikanska musikfansen att han lät alldeles för vit.

På uppföljaren ”Good thing” från 2018 kritiserades han i stället för att ha övergivit retrosoulen för en betydligt mer popinfluerad och kommersiell ljudbild.

Men musiken hade inte alltid varit så komplicerad. Sångaren växte upp i Texas och lärde sig att spela gitarr av en klasskompis när han gick på college i hemstaden Forth Worth.

Den då 18-årige Bridges ägnade fritiden åt kyrkan och skrev låtar i hemlighet, tack vare klasskompisen och ett par enkla ackord kunde de nu också börja tonsättas.

”Gold-diggers sound”, döpt efter Los Angeles-studion och hotellet där han bodde och spelade in sitt album, skalar Bridges av alla onödiga lager och återvänder till just den där enkelheten. Den enda skillnaden är att han nu sjunger om kärlek i stället för Gud.

Långsamt puttrande melodier ramar in Bridges ömsinta drömmar om att få bli nykär, åka på en motorcykel tillsammans i natten eller dansa småfulla i köket. 32-åringen besitter en röst som är sårbar, tröstande och alltid kommer till sin rätt oavsett vad han sjunger om.

Men Bridges träffar extra hårt när han plockar fram allvaret. Som i ”Blue mesas”, om att ständigt vara omringad av andra människor men ändå känna sig ensammast i världen.

Eller när han i ”Sweeter”, balladen som släpptes efter mordet på George Floyd, sjunger om rädslan i att leva i ett USA där polisbrutaliteten ökar: ”Why do I fear with skin dark as night?/Can’t feel peace with those judging eyes”.

Musiken är knappast storslagen och några självklara hits à la debutalbumet ”Coming home” finns inte. Men det är uppfriskande hur Leon Bridges äntligen lägger omvärldens förväntningar åt sidan.

”Gold-diggers sound” är rakt igenom känslosam r’n’b som inte försöker vara någonting annat än sig själv.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ANNONS EXTERN LÄNK

Kickstarta hösten hos MEDS – fina kampanjer på allt du behöver här!

MEDS

Publisert:

LÄS VIDARE

10 plattor från 1971 att damma av igen

ÄMNEN I ARTIKELN

Skivrecensioner

Musikrecensioner

Musik

Leon Bridges

Sam Cooke

R'n'b

Soul