”Hård rock på export” ger många oinsatta en välbehövlig ögonöppnare

Dokumentärserien visar upp en undanskuffad svensk musikskatt

Uppdaterad 2023-06-16 | Publicerad 2022-07-31

In Flames under Sweden Rock 2022.

KRÖNIKA SVT:s nya dokumentärserie ”Hård rock på export” rör upp ett virrvarr av känslor.

Dels stolthet över våra svenska stilbildare och pionjärer, dels skam och sorg över att Sverige inte tar tillvara på musikskatten som är svensk hårdrock.

Redan två minuter in i första avsnittet sätter Johan Hegg, sångaren i Amon Amarth, fingret på varför dokumentärserien behövs.

”Vilken musikskatt Sverige sitter på, som många inte ens känner till.”

För inte nog med att de flesta svenska rock- och hårdrocksakter har, eller har haft, hela världen som sin arbetsplats, en ansenlig del av dessa är dessutom pionjärer som har satt Sverige på den internationella hårdrockskartan.

Och det är just det redaktionen bakom bland annat ”Hitlåtens historia” och ”Det svenska popundret” nu tittar närmare på. Från Europes raketkarriär på 80-talet, via 90-talets extrem metal-pionjärer i Göteborg och Stockholm, till dagens stora arenaakter. Men också en hel del däremellan.

Ofta låter programledaren Magnus Broni genuint imponerad av banden han berättar om och musikerna han träffar.

SVT-journalisten Magnus Broni.

Rent av rörande

Som Entombed, som vid en tidpunkt var den svenska akt som sålde flest skivor utomlands – efter Roxette. Eller Hammerfall, vars första spelning utanför Sverige var på den tyska mastodontfestivalen Wacken Open Airs största scen.

Stoltheten smittar dessutom av sig, gåshuden är i princip konstant.

De medverkande musikerna, däribland Nicke Andersson (The Hellacopters m.fl) och Tomas ”Tompa” Lindberg (At the Gates m.fl.), är desto mer ödmjuka och lyfter hellre fram andra som viktigare nyckelspelare.

Många gånger är det rent av rörande.

Som när Dennis Lyxzén och David Sandström i Refused blir alldeles rödrosiga om kinderna när de får höra att Tomas Haake och Mårten Hagström i Meshuggah är fans av deras musik. Duon är också skeptisk till Mike Shinodas uttalande om att Linkin Park aldrig hade funnits utan Refuseds skiva ”The shape of punk to come”.

Behövs många timmar till

”Jag tror inte på det, min kropp stöter ifrån den informationen”, säger Sandström bestämt.

Till och med när Mikkey Dee (Scorpions, ex-Motörhead) visar upp sin amerikanska Grammy-statyett känns det mer anspråkslöst än arrogant.

Mikkey Dee.

Alla inblandade är dock rörande överens om att svenska musiker lämnat stora avtryck i hårdrockens alla vrår.

”Vi har alla dom bästa banden, i alla genrer”, konstaterar Mikael Stanne (Dark Tranquillity m.fl.).

Att han har rätt framgår hyfsat väl under de fyra heltimmesavsnitten som är fullmatade med arkivmaterial och gedigen research.

Det skulle dock behövas minst lika många timmar till. För just så omfattande är svensk hårdrock som fenomen.

Inte minst är det svenska folket också i behov av ett lika ambitiöst grävjobb om svenska kvinnor i den internationella rock- och metalscenen.

Få kvinnor

Många betydelsefulla kvinnliga musiker susar snabbt förbi i rutan - Liv Jagrell (Sister Sin), Elize Ryd (Amaranthe) och Guernica Mancini (Thundermother) för att nämna några.

Amaranthe på Sweden Rock 2022.

Få kvinnor får dock sina röster hörda i serien.

Undantagen är Angela Gossow, Alissa White-Gluz och Sabrina Kihlstrand.

Och vid sidan av stolthet bubblar också känslor av skam och sorg upp till ytan. Många av musikerna, låtskrivarna och producenterna som medverkar eller omnämns hör till Sveriges absoluta toppskikt men blir ofta utfrysta och undanskuffade i musiksammanhang. På prisgalor, i radio, i media – och så vidare.

Förhoppningsvis kan ”Hård rock på export” ge många oinsatta en välbehövlig ögonöppnare.

Den fula ankungen som Siewert Öholm en gång ämnade att slakta på bästa sändningstid är i själva verket en vacker svan som förtjänar respekt och erkännande – även på hemmaplan.

Sofias tips på tre andra sevärda musikdokumentärer

”Queens of Botswana” (2019)

Kortdokumentär som följer tre afrikanska kvinnor som försöker hitta sin plats i Botswanas växande dödsmetall-scen. Rekommenderar också den närbesläktade dokumentären ”March of the Gods: Botswana metalheads” från 2018.

”Adam the apostate” (2020)

Med stor omsorg och värme och en fingertoppskänsla för detaljer har den svenske regissören Cladio Marino skapat ett gripande personporträtt på Behemoths frontman Adam ”Nergal” Darski.

”Look away” (2021)

Upprörande innehåll om den historiska sexismen i rockvärlden. Förvisso ingen renodlad musikdokumentär, men ack så viktig för oss som är aktiva inom subkulturen och branschen.

Rockbjörnen

Följ ämnen i artikeln