Pampigt men pinsamt från U.D.O.

Publicerad 2020-07-17

Heavy metal-bandet U.D.O. och löjtnant Lieutenant Colonel från den tyska arméns officiella symfoniorkester.

ALBUM Den symfoniska skivan med tyska metalveteranerna U.D.O. är polerad och pampig, men också provocerande präktig.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
U.D.O.
We are one
AFM/Sound Pollution


HÅRDROCK Symfoniorkestrar och hårdrock är förstås inget nytt.

Det finns lyckade giftermål i form av bland annat Metallicas ”S&M”-platta, The Octavarium Orchestras gästspel på Dream Theaters liveskiva ”Score” och Entombeds sammandrabbning med Malmö symfoniorkester.

För att inte tala om Deep Purples otaliga utsvävningar och Yngwie Malmsteens insatser.

Och vi kan väl mer eller mindre enas om att kompositörer som Bach, Mozart och Wagner hade lirat i progressiva metalband om de varit vid liv i dag.

Men att tyska U.D.O. skulle göra gemensam sak med Musikkorps der Bundeswehr, den tyska arméns officiella symfoniorkester, trodde jag aldrig.

Och jag är inte heller säker på om de två världarna borde ha mötts heller.

Samarbetet känns ofta som ett styltigt stafettrace. Svulstiga symfoniska sjok avlöses av råbarkade U.D.O.-passager – och vice versa – i stället för att smälta in i varandra.

Delarna är i sig fläckfritt utförda, men faktumet att så många personer – däribland tidigare Accept-medlemmarna Stefan Kaufmann och Peter Baltes – varit insyltade i låtskrivandet gör att ”We are one” känns som flera skivor i en.

Eldiga ”We strike back” och funkiga ”Here we go again” är det närmaste en enhetlig känsla som skivan kommer.

Men plågsamt präktiga refränger som i titelspåret och ”Children of the world” tar mig motvilligt tillbaka till FN-dagen i skolan när man tillsammans skulle sjunga och klappa i takt till ”Ge världens barn världens chans”. Att höra en barnkör saligt sjunga ”Let us bild a future for the children of the world” ger mig kalla kårar och möjligen posttraumatisk stress.

En betydande del av innehållet låter dessutom som ratat material från Nightwishs låtkatalog.

Det är förstås något uppfriskande rebelliskt i mötet mellan Udo Dirkschneiders raspiga röst och en välrenommerad symfoniorkester.

Samtidigt är det fint att textinnehållet fokuserar på viktiga ämnen som miljöförstöring, flyktingfrågan och farorna med högerextrema rörelser.

Med militant redigering, tydligare fokus och tajtare samarbete hade slutresultatet kanske blivit en milstolpe i kärlekshistorien mellan hårdrock och klassisk musik.

Eller åtminstone en parentes.


BÄSTA SPÅR: ”We strike back”.


LYSSNA PÅ SKIVAN HÄR!


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik