Hårdrockbanden som försvann från radarn

Sofia Bergström

ALBUM Fler bortglömda heavy metal-guldkorn dammas av på andra volymen av ”Jobcentre rejects”.

Diverse artister
Jobcentre Rejects vol. 2: ultra rare NWOBHM 1980–1985
On The Dole Records

helskärm

HÅRDROCK Låt oss spola tillbaka tiden ett par decennier.

Till decennieskiftet 1980 för att vara exakt.

På andra sidan Nordsjön börjar band som Iron Maiden, Judas Priest och Saxon föra ordentligt med väsen av sig.

Tillsammans med en rad andra snarlika band utmejslas scenen till vad redan 1979 börjar kallas för ”New wave of British heavy metal”, eller NWOBHM.

I periferin verkar dussintals genrekamrater som delar passionen för distade elgitarrer och uppskruvade tempon i gränslandet mellan punk och 70-tals rock, men som aldrig kommer förbi demostadiet eller de lokala pubgigen.

För att sedan upplösas och falla i glömska.

Fram tills nu.

L-P Anderson, musiker, musikjournalist och skivproducent, har gjort det till sin hedervärda uppgift att damma av gamla heavy metal-guldkorn och släppa dem under etiketten ”Jobcentre rejects” – med restaurerat och remastrat ljud.

Första samlingen såg dagens ljus tidigare i år.

Då spekulerade min kollega Markus Larsson att ”Jobcentre rejects” kan vara årets titel.

Nu har första upplagan fått konkurrens av ett nytt knippe obskyr heavy metal från arbetarklassens Storbritannien.

Denna gång med fokus på åren 1980-1985, med band som Panza Division, Goldsmith, Bashful Alley, Traitors Gate, Demon Pact och Sparta i uppställningen. Somliga så obskyra att de inte ens existerar i online-uppslagsverket Encyclopaedia Metallum, vilket säger en hel del.

Ungefär hälften av banden utmärker sig lite extra.

Panza Division, som sedermera förvandlades till rockoutfiten The Lonely Hearts, avlöser det ena pulshöjande riffet efter det andra. Sheffield-kvartetten hann faktiskt få ett rykte som ett skapligt liveband, efter förbandsgig för akter som Saxon, Y&T och Twisted Sister.

Bashful Alley å andra sidan laborerar med avvikande låtstrukturer, omväxlande ackordföljder och förföriska tempobyten. Tänk en lyckad korsbefruktning mellan Thin Lizzy och tidiga Iron Maiden med Paul Di’Anno vid mikrofonen.

Medan Traitors Gate, som av allt att döma fortfarande är aktiva, charmar skiten ur mig med lysande ”Devil takes the highroad”, som lika gärna hade kunnat vara ett bortglömt bonusspår på Judas Priests ”Sin after sin”.

Även Goldsmiths numer 37 år gamla singel ”Life is killing me” har många beröringspunkter med den ikoniska Birmingham-akten med läderfetischer.

Uttrycken varierar, men banden på ”Jobcentre rejects” besitter likartad råhet, glöd och oborstad potential.

Det kryllar med andra ord av örongodis för oss som gärna fyller hörselgångarna med gammal hederlig hårdrock och saliverar i mötet med sällsynta rariteter.

Och dessutom äger en cd- eller vinylspelare. Samlingen släpps än så länge enbart på cd och vinyl.

Det som möjligtvis skulle kunna överträffa det här 40 minuter långa nostalgipaketet är om det görs en liknande djupdykning bland svenska band som förtjänar en stund i strålkastarljuset.

Initiativtagaren har hintat om att det är på g.

Jag får gåshud av blotta tanken.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik