Epadunk ska vara en dålig och dumkåt version av Crazy Frog
Epadunk är varken nytt eller bra.
Poängen med musiken är att vara precis tvärtom.
”Under 2022 har vi lärt känna en helt ny musikgenre.”
Det säger Johan Seidefors i ett pressmeddelande. Han är nordisk innehållschef på Spotify.
Har vi det?
Det beror nog på var och när man växte upp. För en gammal kirunabo tankar epadunken kroppen full med blyfri nostalgi. Jag har också raggat runt i epatraktorer och amerikanska plåtpråmar. Jag har skrikit mig hes till Eddie Meduza tills jag slocknade i ett baksäte utanför Tärendö.
Eddie Meduza är epadunkens Bob Dylan. Varken genren eller Spotify-spellistan ”30 km/h” hade funnits utan eleganten från vidderna. Låtar som ”Runke ball” och ”Ragga runt” har gett dunket språket, uttrycken, ja, hela alfabetet.
Sedan går det alltid att diskutera om inte Eddie Meduza är både Voltaire och Chuck Berry jämfört med epadunkiga ”Rid mig som en dalahäst”. Men den brandfacklan skickar jag gärna vidare till DN Kultur.
Det var nog bara en tidsfråga innan någon skulle komma på idén att kombinera de två av de största svenska folkrörelserna i modern tid: könsrock och edm. Det fanns uppenbarligen att behov att ge Björn Rosenströms 90-talsragg ”Raggarrock (pojkarna som busar)” ett nytt beat.
Utvecklingen bakom epadunk påminner komiskt mycket om porr
Förut hade epadunken, precis som Meduza och Rosenström, stannat i marginalen. I dag spelar det däremot ingen roll om musiken inte spelas på radion, visas på tv, får ett skivkontrakt eller recenseras i en tidning.
Mellanhänderna och smakdomstolarna är sedan länge borta, mycket tack vare Spotify och TikTok. Det är i princip fritt fram för vad som helst att bli hur stort som helst på en strömmad musiktjänst som gärna reducerar musik till ett innehåll på spellistan ”Lugna favoriter i duschen”. Den digitala utvecklingen bakom epadunk påminner komiskt mycket om porr.
Poängen, om det finns någon, är att epadunk inte ska vara bra. Det finns en anledning till att en begagnad grön Wunderbaum aldrig kommer att visas upp på Louvren. Kul och bra är inte alltid samma sak. Om genren blir för rumsren, accepterad och ”Wahlgrens värld” är den rökt. Den ska helst fortsätta att vara en dumkåt version av grodan Crazy Frog.
Den som vettlöst nog kallar epadunken för en svensk subkultur kommer att må rätt dåligt i februari. Då dammar bidraget ”Raggen går” med duon Elov & Beny in i Melodifestivalen. Det är som bekant en tävling dit alla eventuella subkulturer går för att dö.
Att ”Kan inte gå” med Bolaget är den mest strömmade svenska låten på Spotify i år kan dock få många och underhållande konsekvenser. Det finns gott om ängsliga artister och innehållschefer därute. Hur länge dröjer det innan några etablerade namn från andra världar gör epadunk i ”Allsång på Skansen”?
Tills vidare är det ännu roligare att se epadunken som en protest mot edm. Det är epatraktorer och landsbygd mot musik som förknippas med Stureplan och prins Carl Philip. ”Epadunk är för edm vad punken var för symfonirocken” som en vän skriver i ett sms.
I så fall kan Brännsbollsyran i Umeå 2023 bli ett sorts drag race mellan ”dunk” och ”untz”. Bolaget, Axwell och Hooja uppträder nämligen på samma festival.
Jag tror i så fall på Hoojas hitsingel ”Banan melon kiwi & citron”.
Radarparet från Gällivare har trots allt blivit epadunkens Daft Punk, fast i skoteroveraller.
Nå nu.
