Kacey Musgraves skilsmässa blir till fjäderlätt pop
Publicerad 2021-09-10
ALBUM Nyskilda Kacey Musgraves säger som det är: det som borde vara enkelt är så väldigt svårt.
Hon sjunger för oss som fortfarande försöker.
Kacey Musgraves
Star-crossed
MCA Nashville/Interscope/Universal
POP Den 14 oktober 2017 gifte sig Kacey Musgraves med låtskrivaren Ruston Kelly i Tennessee.
Året därpå släpptes hennes fjärde album ”Golden hour”.
Det fångade, med en fjärils lätthet, förälskelse. Sånger som ”Oh, what a world” skildrade hur det känns att vakna på nytt, se saker med nya ögon.
När nyheten kom om att Kacey hade skilt sig kändes det nästan fysiskt. Hur kunde själva källan till en så förtrollande kärleksskildring bara krackelera?
Nya albumet ”Star-crossed” är ett shakespearskt drama. En modern tragedi i tre akter som med nästan obehaglig detaljrikedom redogör för skilsmässan.
”Let me set the scene…” sjunger Kacey till en snyftande, spansk gitarr i albumets intro. Papper ska signeras, saker delas upp, namn bytas tillbaka.
Historien rullas ut från början. Kacey försöker vara en ”good wife”. Kaffe på sängen, ”vara mer kul”. Men ett underliggande hot pyr i rosaskimrande sånger som ”Cherry blossom”.
Musgraves har ett vansinnigt lätt handlag när det kommer till smart pop. Direktheten är hennes främsta vapen. Det tar ofta bara en mening för att fatta vad en Kacey Musgraves-låt kommer att handla om. Effektivt strippar hon texterna på struntprat tills bara essensen finns kvar.
Sömlöst slår hon in sin skilsmässa i tidig 00-tals-r’n’b, Garbage, America, Eagles och den klassiska musik hon lyssnade på under en hallucinogen svamptripp (lite luddigt om hon gjorde den av terapeutiska skäl eller bara för storyn). Sedan sätter hon fet punkt med en tolkning av den chilenska folksångerskan Violetta Parras ”Gracias a la vida”.
Klart är att ”Star-crossed” tar i från tårna för att följa upp livets succé. Den fyrfaldigt Grammy-vinnande ”Golden hour” tog Musgraves från hyllad countrysångerska till fullfjädrad popstjärna. Den fjäderlätta popmusiken och det direkta tilltalet är intakt. Och rösten, med sin försonande klang, som lindar in lyssnaren i en tidig höstkokong.
I tredje akten lyfter musiken på allvar en decimeter över marken. I ”Camera roll” scrollar Kacey telefonens fotoalbum och blir selektivt, livsfarligt nostalgisk. Hon spelar på samma sentimentala strängar som Jackson Browne i ”Fountain of sorrow”. I slutet av låten tar hon sin käraste i hand och tackar för den tid som varit.
”Hookup scene” är den sortens allmängiltig, förlåtande kärlekssång som inte riktigt existerar längre. Och ”Easier said” skulle kunna vara en programförklaring för Musgraves låtskrivarkonst.
”It ain’t easy to love someone/At least I tried”.
Det är ju faktiskt så. Det som borde vara lätt är så väldigt svårt.
Kacey sjunger för oss som fortfarande försöker.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik