2010-talets 20 bästa album

Aftonbladets musikredaktion sammanfattar årtiondets pop

Uppdaterad 2023-07-05 | Publicerad 2019-12-30

Två franska robotar tar guld när Aftonbladets musikredaktion röstar fram 10-talets bästa skivor.

Ryktet om albumets död är överdrivet.

Daft Punk, Rihanna, Beyoncé, Lana Del Rey och Kendrick Lamar var bara några av stjärnorna som såg till att det inte saknades fantastiska skivor på 10-talet.

I juryn: Natasha Azarmi (NA), Markus Larsson (ML), Per Magnusson (PM) och Håkan Steen (HS)


1 RANDOM ACCESS MEMORIES (DAFT PUNK) (2013)
Ambitionen sammanfattas i den första låttiteln: ”Give life back to music”. ”Random access memories” var ett statement av två franska robotar som var förfärade över musikens tillstånd, framför allt den EDM-scen som de ofrivilligt var med om att utveckla och bygga. Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo tyckte att den strömmade erans komprimerade musik blivit klinisk och själlös. Innan det var för sent ville de göra ett slutgiltigt album innan alla klassiska skivstudior och den analoga tekniken var borta. I över fem år slipade de på sitt mästerverk tillsammans med studiomusiker och artister från Daft Punks egna favoritskivor från skarven mellan 70- och 80-talet. Här finns flera namn som spelade på ”Off the wall” och ”Thriller” med Michael Jackson. Här finns Pharrell Williams, Panda Bear och Julian Casablancas från The Strokes. Här finns framför allt Nile Rodgers från Chic, vars discogitarr var mittpunkten i musikens solsystem. ”Random access memories” fungerar nästan som en alternativ historia till den vedertagna pop- och rockhistorien. Det är en hifi-glänsande mix av solbränd yachtrock, progressiva rymdsymfonier, robothouse, vocoderfunk och intergalaktisk disco. Positiva vibrationer inspelade i början av ett mörkt och oroligt decennium. Lyssnaren kastades mellan nio minuter långa spacejams (”Giorgio by Moroder”) och obekymrad hitdisco (”Get lucky”). ”Random access memories” var Daft Punks motsvarighet till rymdsonen Voyager. De skickade en komplett vision av vad musik kunde vara, låta och betyda in i framtiden. Det var kanske sista gången som allt en artist ville säga och göra bara fanns på ett album, och ingen annanstans. Daft Punk turnerade inte efter massiva ”Random access memories”. De tyckte att skivan stod för sig själv, att musiken skulle räcka i flera år och de fick rätt. Det spelar egentligen ingen roll om Daft Punk aldrig återvänder. Det finns inget att tillägga. Game over. (ML)


2 BLACKSTAR (DAVID BOWIE) (2016)
Ett farväl, ett försök till förklaring, ett sista stycke konst med så många lager att det nästan fyra år senare fortfarande går att hitta nya dimensioner i de sju låtarna. David Bowie visste att ”Blackstar” skulle bli hans stora final och fyllde skivan med gåtfulla texter om sin egen bortgång och referenser till den egna karriären. När albumet släpptes var det en storartad återkomst. Efter dödsbudet tre dagar senare vecklade det ut sig till en klassiker. (HS)


3 LEMONADE (BEYONCE) (2016)
Det borde vara omöjligt, men det här var andra gången på ett årtionde som Beyoncé lyckades spela in ett ”visual album” med musik och musikvideor i hemlighet. ”Lemonade” var något mer och större än hennes ”Scener ur ett äktenskap”. Hon var en afrocentrisk motståndsarmé, en feministisk ikon som demonstrerade för att svarta liv och kvinnor betyder något. (ML)


4 YOU WANT IT DARKER (LEONARD COHEN) (2016)
Nitton dagar efter att den här skivan släpptes gick Leonard Cohen bort. 82-åringen hade haft problem med hälsan en tid och insåg sannolikt att det här skulle bli de sista album han hann ge ut. Det är inte minst därför som tiden står stilla när den mörka rösten väser ur sig rader som ”I’m ready, Lord” och ”I’m leaving the table, I’m out of the game”. (HS)


5 ANTI (RIHANNA) (2016)
Rihanna var redan en av världens mest tongivande artister med några av samtidens starkaste singlar bakom sig. Men det var något som saknades: ett fulländat album. Främst kanske på grund av en hisnande produktionstakt. Men så blev det tyst. RiRi väntade. Väntade. Och väntade. Sedan kom ”Anti”. Inte bara är ”Kiss it better”, ”Needed me” och ”Desperado” några av hennes bästa låtar. De hänger också samman till en förkrossande helhet. (PM)

6 CHANNEL ORANGE (FRANK OCEAN) (2012)
Det finns färger och så finns det färger. Det finns artister och så finns det artister. Det finns album och så finns det album. Får jag välja bara en färg, en artist, ett album från de tio år som gått, så blir det detta. Jag har svårt att ens föreställa mig hur världen såg ut innan Frank. Första förvirrade förälskelser, ljusblå glimrande swimming pools, mango, persikor och lime – Frank Oceans fantasi är en fantastisk plats. (PM)


7 LET ENGLAND SHAKE (PJ HARVEY) (2011)
Ett temaalbum inspirerat av krig är långt ifrån det mest självklara receptet för stor rockmusik. Men när PJ Harvey blandade gamla patriotiska hymner med texter om hemlandets historiska skam och blinkningar till Eddie Cochrans ”Summertime blues” uppstod en väldigt speciell spänning. Fem år senare följde hon upp med nästintill lika briljanta ”The Hope Six demolition project”. (HS)


8 BON IVER (BON IVER) (2011)
Det var som att både soundet och livsgnistan vuxit sig större och starkare. Redan i inledande ”Perth” vänder stråk och blås upp och ner på den tysta ljudbild som präglade debuten. Men det vore inte Bon Iver utan tunga filosofiska tankar, som när Justin Vernon inser att den smärta han själv känner så starkt är obetydlig för resten av världen. Men den blir inte mindre vacker för det. (NA)


9 BORN TO DIE - THE PARADISE EDITION (LANA DEL REY) (2012)
Det gemensamma för popmusiken på 10-talet är ett långsamt tempo. Lana Del Rey blev drottningen av ”Hollywood sadcore” redan på den utökade versionen av ”Born to die”. De 23 låtarna var en blandning av Andy Warhols popkonst och David Lynchs estetiska mardrömmar. Precis när vi behövde det som mest var Lana Del Rey en nödvändig påminnelse om vikten av antipepp. Människans psyke och hjärta är det sorgligaste som finns. (ML)


10 MELODRAMA (LORDE) (2017)
Lorde slog igenom som 16-åring och spenderade därför några av sina viktigaste år i rampljuset. I en exceptionellt stark skildring av tiden mellan ungdomen och vuxenlivet gråter hon bort sitt krossade hjärta på dansgolvet, fixar till sminket i bilen och hittar lyckan igen på nästa svettiga golv. Ofta så intimt och nära att det låter som att rösten ska kliva ut ur hörlurarna. (NA)


11 MY BEAUTIFUL DARK TWISTED FANTASY (KANYE WEST) (2010)
Historien om inspelningarna är nästan lika fascinerande som albumet i sig. Hur Kanye efter sedvanlig kontrovers flydde till Honolulu, bokade studion 24 timmar om dagen, samlade rekordmånga producenter, hattade runt från rum till rum, aldrig sov en hel natt utan i stället tog 90-minuterslurar på soffan. På 10-talet, när hiphop gick från traditionstyngd genre till fri konstform, gick Kanye i bräschen. (PM)


12 CIRCUITAL (MY MORNING JACKET) (2011)
På ”Circuital” kändes My Morning Jacket som det sista stora amerikanska rockbandet. Musiken är som Grand Canyon. Det känns som att låtarna har funnits sedan historien började. De låter även nya varje gång man hör dem. Sångaren Jim James har en röst som hänger fritt mellan kosmos och en potatisåker. Att skivans vackraste ballad ”Wonderful (the way I feel)” skrevs med Mupparna i åtanke är givetvis en underbar bonus. (ML)


13 I SEE YOU (THE XX) (2017)
Inget popband på tiotalet berörde mer än The XX. Deras lika smakfulla som djupt mänskliga minimalism var lysande redan på debuten för tio år sedan, men Jamie XX, Oliver Sim och Romy Madley Croft lyckades förfina sina sårbara sånger ännu lite till på uppföljaren ”Coexist” och i det närmaste fullända dem på ”I see you”. Låtar som ”On hold” och ”Say something loving” gjorde tre introverta britter till decenniets mest älskvärda arenastjärnor. (HS)


14 RED (TAYLOR SWIFT) (2012)
Taylor var på väg från countryunderbarn till popstjärna. ”Red” är skriven i skärningspunkten. Musiken låter band med stadiumlängtan, men låtarna och, framför allt – texterna – står ut. Swift har fortfarande inte överträffat dessa sexton noveller, det kan ingen framgång i världen ändra på. Detaljrikedomen! ”We dance around the kitchen in the refrigerator light.” Det känns som man står i hörnet och ser på. (PM)


15 DAMN (KENDRICK LAMAR) (2017)
För 20 år sedan hade Kendrick Lamar varit en indieartist och inte en av världens största rappare. Den komplexa musiken bygger ett eget Wakanda med hjälp av halsbrytande tempobyten, vågig ambient, trap och Lamars makalösa flow. Tack vare ”Damn” blev Kendrick Lamar den första hiphopartisten någonsin som belönades med Pulitzerpriset. (ML)


16 HIGH VIOLET (THE NATIONAL) (2010)
Det var egentligen inte mycket som hade förändrats sedan föregångaren. Ändå grep ”High violet” tag på ett helt nytt sätt. Den förstärkte The Nationals förmåga att ta sig ur myllret av rockklyschor och in i en svidande verklighet. Matt Berninger mässar om livets alla möjliga eländen, men framför allt handlar det om att aldrig släppa taget om gammal kärlek. För hellre att hålla fast vid den olycklig än inte alls. (NA)


17 BODY TALK (ROBYN) (2010)
Sedan Mark Ronson släppte 2019 års ”Late night feelings” har det blivit populärt att prata om ”sad bangers”, alltså ledsna hits. Men termen kommer nio år för sent. Än i dag kan ingenting fylla både dansgolv och sovrum med lika många tårar som tonerna av Robyns elektroniska hjärtesorg. ”Body talk” var inte bara en nystart i hennes egen karriär, men en ”gamechanger” för popmusiken. (NA)


18 TAKE CARE (DRAKE) (2011)
Drake är i sitt livs flow. Precis innan hungern efter mer pengar och mer framgång tar över. Han champagnesjunger bara om livet – över de smoothaste beats. ”Take care”, i viss maskopi med The Weeknds första mixtapes, satte punkt för den vita popens 00-tal och markerade starten för 10-talet då svart musik tog över som den intressantaste, och så småningom också största, musiken. (PM)


19 THE BRAVEST MAN IN THE UNIVERSE (BOBBY WOMACK) (2012)
Bobby Womack hade sannerligen ingenting kvar att bevisa när Damon Albarn och XL Records-chefen Richard Russell placerade hans legendariska soulröst mitt i en ultramodern samtid, med Lana Del Rey som duettpartner. Men när Womack sjöng om vikten av förlåtelse till experimentella beats föddes ett av hans allra finaste album i karriären. Tyvärr fick samarbetet ingen fortsättning. Womack gick bort 2014, 70 år gammal. (HS)


20 DET KOMMER ALDRIG VA ÖVER FÖR MIG (HÅKAN HELLSTRÖM) (2013)
Starka elektriska gitarrer och en snygg 80-talsinramning, men egentligen ett avskalad Håkan-album med fokus på orden, mörket och känslan av hur parkbänken ständigt lurar runt hörnet. Här suddade Håkan Hellström ut gränsen mellan verklighet och fiktion i ett fängslande musikaliskt universum. Trots karaktärer, dialoger och en publikfriande dramaturgi känns albumet än i dag som något av det mest äkta han har gjort. (NA)


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik