”Det är en jävla oro”
Mando Diao om inställda konserter och Frödingsällskapets ilska
Publicerad 2020-06-14
Frågan måste ha ställts många gånger:
När ska Mando Diao släppa en uppföljare till albumet ”Infruset”?
Pressen har inte varit bekväm.
– Vi har varit lite rädda, säger sångaren Björn Dixgård.
”Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs...”
När Björn Dixgård sjunger den första raden i ”Strövtåg i hembygden” slutar digitala klockor att fungera. Det skymmer och blir alldeles stilla i rummet.
Effekten är likadan nu som första gången det hände, hösten 2012.
Vissa låtar fastnar direkt. Andra fastnar ingenstans och försvinner. Och några få blir omedelbart en evergreen, lika urgammal och ny som rallarrosor vid vägkanten.
Texten är en diktcykel av Gustaf Fröding, en solblekt landskapsmålning av en glesbygd som kanske finns kvar någonstans men inte lever längre. Personerna som fick skogen och ängarna att andas är borta.
Tack vare Dixgårds röst, och sättet han sjunger om ”skogsvindsackord” eller sången som tystnar i en faders dödssjuka bröst, gör ”Strövtåg i hembygden” till en lika skarp skildring av Sverige som Monica Törnells ”Vintersaga”.
– Herregud, vi var stupfulla när vi spelade in den. Det var det sista vi gjorde till ”Infruset”, någon gång tidigt på morgonen. Jag tror att jag satte sången på en tagning, säger Björn Dixgård.
En välkommen olyckshändelse
”Strövtåg i hembygden” blev etta på Svensktoppen i november 2012 och låg kvar till den 17 januari 2016, totalt 167 veckor. 86 av dem som etta, vilket var ett nytt rekord. Albumet ”Infruset” sålde på mindre än ett år i över 120 000 exemplar i en tid där fysiska skivor var döda. Tillsammans med Kents ”Vapen & ammunition” tio år tidigare var Mando Diaos första album på svenska ett av de sista som publiken ville äga ett eget exemplar av.
Det var en välkommen olyckshändelse som klöv bandets karriär i två delar. Medlemmarna var både unga folkmusiker som kunde uppträda på ”Allsång på Skansen” eller ”På spåret” och ett tuffare och mer alternativt rockband som attackerade klubbar i Tyskland.
Mando Diao lämnade snabbt ”Infruset” bakom sig och gick vidare, men den ständiga och pressande frågan fortsatte att växa: när kommer uppföljaren?
Björn Dixgård och gitarristen Jens Siverstedt har velat återvända till musiken som byggde ”Infruset”, men det har inte känts rätt.
Björn: Ja, när ska vi följa upp framgången? Vi har varit lite rädda för det. Jag tror inte det går att tänka ut hur man ska följa upp en framgång. För oss var det viktigt att musiken fyllde en funktion i ett mer naturligt sammanhang, utan några baktankar om att skapa en ny succé.
”Flera stycken vägrade köpa skivan”
Sammanhanget blev musikföreställningen ”Infruset – själens skrubbsår” som är baserad på dikterna och musiken från Mando Diaos album. Den skulle ha haft premiär i Malmö i slutet av maj men har, precis som allt annat, flyttats fram. Nya albumet ”I solnedgången” växte fram ur det projektet eftersom Dixgård ville att berättelsen också skulle innehålla nyskrivet material. Helt nya spår, eller sådana som skrivits förut och blivit liggande efter förra skivan ”Bang”. Flera texter är dock, precis Gustaf Frödings dikter på ”Infruset”, skrivna av den svenska litteraturens jättar, däribland Karin Boye och Nils Ferlin.
Är Karin Boye och Gustaf Fröding något som ni läser dagligen?
Björn: Nej, verkligen inte (skratt). Att tonsätta dikter är ju egentligen en jävligt högtravande grej. Ibland har vi bara suttit och druckit bärs och satt fingret mitt i en bok och tyckt att den här texten kanske funkar.
Men hur vet ni att en viss text funkar i en låt?
Jens: Mycket magkänsla. Man ser nästan om en text funkar på längden och versmåttet. Sedan är vissa av texterna väldigt gamla. Det blir mycket gammelsvenska. Ibland ser vi att vi behöver ändra för mycket. Därför underlättade det att ha med några egna texter också, och inte bara luta sig mot texter som är 50 år eller ännu äldre.
Björn: Vissa går bort direkt. De är mer som kammarspel på Dramaten och för avancerade för att jag ska kunna sjunga dem med trovärdighet. ”Riddar Arthur i den tredje salen i Kristallslottet”. Det går inte att relatera till det. Jag kan det i alla fall inte.
Hur trogna är ni originaltexterna?
Björn: Vi är rätt bokstavstrogna på den här skivan. Det var värre på ”Infruset”. Då klagade Frödingsällskapet eftersom vi hade ändrat en massa ord. Flera stycken vägrade köpa skivan och lyssna på den. Gustaf Fröding tyckte visst inte om att man ändrade på orden, en traditionsgrej. Stackars människor (skratt).
Jens: Ferlinsällskapet hörde också av sig nu. Det var ett ord som var fel, ett misstag i en sångtagning. Det blev ”bästa” i stället för ”kära”. Men de var rätt sköna med det.
Björn, varför har dina föräldrar har skrivit fyra av låtarna?
Björn: De har aldrig släppt någon musik och har aldrig varit några proffs. Proffs? Vilket träigt ord. Men det har alltid flourerat musik hemma. Mamma har skrivit texter och farsan har gjort musik, på senare år även tillsammans. Det var det finaste med skivan, att få sätta mina föräldrars musik på pränt. Det är större än all framgång i världen för mig.
”En jävla oro”
En annan utmaning är att fånga texternas stämning. Det låter morgondimma och barrskog i skymningen, folkmusiken passerar både Jan Johanssons ”Jazz på svenska” och Ry Cooders kubanska kulturgärning ”Buena Vista Social Club”, den röda psalmboken och skolavslutningens ”Den blomstertid nu kommer”. ”I solnedgången” är också mycket riktigt inspelat i ett gammalt församlingshem i Borlänge.
Jens: Vi använde en mer primitiv inspelningsteknik än Beatles på deras första platta. Vi hade bara en mick i rummet som bestämde hur vi placerade ut oss. Vi ville ha känslan av en livetagning som inte gick att laga, att man verkligen lyssnade på några musikanter som spelade tillsammans i ett rum. Tumregeln var tre tagningar per låt, och inte fler. Lite som ett lyxigt röstmemo i mobilen. Vi snackade mycket om bröderna Lejonhjärta, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Monica Zetterlund. Zetterlund är världsklass, i min värld lika bra som det bästa med Elvis Presley. Vi ville jobba med de uttrycken, orgel och nylonsträngad gitarr.
Mando Diao får sitta och spela i ett rum ett tag till. Det dröjer innan de får uppträda inför publik igen. Vid intervjutillfället ställs sommarens gig in, ett efter ett. Hösten ser lika bister ut.
Björn: Vi hann ju turnera arslet av oss på ”Bang”. Vi har en liten buffert och klarar oss några månader.
Jens: Det är en jävla oro. Det är väl olika i bandet, pratar bara för mig själv, men om någon månad undrar jag hur det ska gå med hyran. Vårt jobb är ju inte det första som startar upp heller. De släpper inte fram oss och konserter förrän flygen går och det kan serveras langos på festivaler igen.
Mando Diao planerar att ägna sin första lediga sommar på 20 år att skriva låtar, så många som möjligt. De arbetar bland annat på en ”raveinstallation”.
Björn: Vi har gjort lite masker och en docka som ska vara med. Men det måste först bli tillåtet att ha evenemang igen. Eller så får man köra utan tillstånd i en källare utan publik. Den ultimata svartklubben.
”Min dotter döptes under en hednisk rit nära Leksand”
Cancer, hedniska riter och tejpade trumset.
Björn Dixgård berättar om nya skivan ”I solnedgången” – låt för låt.
1. ”I solnedgången”
”Den här låten skrev jag inför föreställningen ’Infruset - Själens skrubbsår’ som skulle ha spelats i Malmö nu i maj. Jag letade efter en dikt som skulle passa att avrunda första akten. Titeln fick döpa albumet också. Den beskriver melankolin på skivan, men också det vackra och hoppfulla.”
2. ”Kvällstilla”
”Efter en dikt av Karin Boye från diktsamlingen ’Gömda land’. Hon skriver, precis som Gustaf Fröding, väldigt musikaliskt. Eftersom vi spelade in live i ett och samma rum fick vi problem med trummorna. De slog i genom för hårt. Vi fick leta upp gamla klipp på hur de gjorde förr i tiden. Vi hittade ett med Levon Helm i The Band där han i princip bara säger: ”You just have to tape the drums until they sound good”. Trumsetet såg helt sjukt ut när vi var klara.
3. ”Långsamt”
”Den mest personliga låten på skivan. Till en början var den nog en kärlekssång. Men efter en en väns sjukdomsbesked tog texten en annan väg: ovisshet, att förlora kontrollen och hur förbannat läskigt det kan vara att leva. Raden ’skuggan som faller’ kan betyda lite vad som helst. Men i just hennes fall var det cancer.”
4. ”Stjärnornas tröst”
”Mando Diao hade en spelning i Porto på en rockfestival. På Arlanda köpte jag en liten pocket med samlade dikter av Karin Boye och så fort vi kommit in på hotellrummet tog jag upp gitarren och slog upp boken på måfå. Fingret landade på dikten ”Stjärnornas tröst” och musiken skrevs på en halvtimme. Röstmemofunktionen på mobilen räddar en många gånger när idéerna kommer fort.”
5. ”Sparven”
”Den här har min mamma och pappa, Hans Dixgård och Malin Holmlin, skrivit. För mig är den som en psalm i kyrkan eller på en skolavslutning. Tanken på den lilla sparven ger mig, och förhoppningsvis även andra, någon form av tröst.”
6. ”Sorgen”
”Sorgen är skriven av Jens Siverstedt, både text och musik. Det finns något cowboyaktigt över den. Jens hade pratat om att han skulle sätta musik till någon av Nils Ferlins dikter. Jens säger själv att det är en betraktelse av den sorg vi alla bär inom oss genom livet.”
7. ”Stigen”
”En till låt av mamma och pappa. Min favorit av deras melodier. Jag har alltid varit svag för ’svenskt jazzpiano’, den stil som pappa spelar på låten. Vår trummis ’Patso’ (Patrik Heikinpieti) var för nervös för att spela jazz, det är verkligen hans hatgenre. Men det löste sig och nu skulle jag inte bli förvånad om han sitter och smyglyssnar på John Coltrane hemma.”
8. ”Själens skrubbsår”
”Pappa och mamma, igen. Det var den första av deras låtar som jag spelade upp för de andra i bandet, utan att säga att det var mina föräldrar som skrivit den. Teamet bakom föreställningen i Malmö tyckte så mycket om titeln och vad texten står för att den blev uppsättningens ledmotiv.”
9. ”Kullen vid sjön”
”Instrumental låt skriven av vår basist, Carl-Johan Fogelklou. Det här är hans nationalromantiska tolkning av hans älskade Kinnekulle. För mig kändes den väldigt Hansson & Karlsson, som jag alltid har älskat.”
10. ”Vaggvisa under Stora Björn”
Mina föräldrar skrev melodin till min dotters namngivningsceremoni. De uruppförde den under en hednisk rit vid sjön Molnbyggen nära Leksand där vi hade en stuga. Det var inte så mycket bebyggelse där. Stjärnorna var extra klara på natten.”
11. ”Tid tröste”
”Jens har skrivit musiken till en dikt av Nils Ferlin. Det är också Jens som sjunger. Vi testade oss fram i studion och hittade ett marschliknande beat med en lovprisande orgel av Daniel Haglund. Väldigt mörk text, men jag tycker ofta att det finns ljus i Ferlins dikter också.”