Candlemass är fortfarande med i matchen

Publicerad 2022-11-18

Candlemass av i dag. Sångaren Johan Längqvist (mitten) har blivit permanent medlem sedan senast och för första gången varit involverad i låtskrivandet.

ALBUM Candlemass är mästarnas mästare på melankolisk doom metal. Även år 2022.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Candlemass
Sweet evil sun
Napalm/Border

HÅRDROCK I musikindustrin är 40 år en evighet. Försvinnande få akter lyckas hålla liv i en karriär så länge.

Candlemass är ett av många hårdrockband som har trotsat branschens hårda odds, om än som underdogs en bit utanför mainstreamvärldens strålkastarljus. Upplands Väsby-kvintetten som på 80-talet lade grundstenarna till genren ”epic doom metal” blir dessutom bara bättre på sitt hantverk för varje år som går.

Återföreningen med sångaren Johan Längqvist inför inspelningen av ”The door to doom” visade sig vara ett smart drag som tände ny gnista.

Formtoppen håller i sig även med ”Sweet evil sun”, gruppens trettonde album. Candlemass går i 80-talets djupa fotspår men trampar inte enbart upp bekanta stigar. Med föredömlig förnyelse visar Leif Edling & co att det aldrig är för sent att odla sin nyfikenhet.

Inledande ”Wizard of the cortex” pryds av galopperande heavy metal-riff och det akustiska introt i "Devil voodoo” för tankarna till Jonathan Davids emodystra duett med Robert Smith Korns MTV Unplugged–session (även om det sannolikt inte var intentionen).

Det kan låta olycksbådande, men det är den sortens sporadiska utsvävningar som gör att ”Sweet evil sun” blir allt annat än långrandig.

Längvists röst är också stark ammunition. I majestätiska ”Scandinavian gods” sjunger 59-åringen med en militärgenerals pondus, som om han peppar modfällda trupper efter stor blodsutgjutelse på slagfältet.

Sedvanligt avhandlar låtarna diverse djävuls- och domedagstematik, helt i linje med genrens grundkärna. Men skalar man bort dramatiska metaforer och grandiosa ordval framträder ett material med mer jordnära toner. ”When death sighs”, som för övrigt gästas av den skickliga sångerskan Jennie-Ann Smith (Avatarium), handlar gissningsvis om att förlika sig med döden och att stålsätta sig inför mötet med Sankte Per vid Pärleporten.

Texterna blir däremot parenteser i den storslagna ljudbilden. Mats "Mappe" Björkmans och Lars Johanssons gudabenådade gitarrspel överskuggar det mesta.

I stunder kommer du att headbanga så hårt att du riskerar att få framfall.
BÄSTA SPÅR: ”Crucified” och ”Devil voodoo”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på FacebookInstagram och Twitter för full koll på allt inom musik