In Flames skapar något vackert med vrede
Publicerad 2023-02-10
ALBUM ”Foregone” är In Flames bästa skiva på över ett decennium.
Inte för att den låter tung utan för att den landar tungt.
In Flames
Foregone
Nuclear Blast/Warner
METAL Det finns nackdelar med att vara upphöjd till ikonstatus. Bakåtsträvande nostalgiker kommer alltid att bedöma nytt material med stor skepsis.
Fråga bara In Flames. Pionjärerna inom melodisk dödsmetall får ofta kritik för sin musikaliska utveckling efter 2008 års ”A sense of purpose” och därtill upprepade uppmaningar om att spola tillbaka tiden till millennieskiftet.
Somliga lär därför sätta kaffet i halsen när de bekantar sig med ”Foregone”.
När Anders Fridén och Björn Gelotte, bandets huvudsakliga låtskrivare, ventilerar de senaste årens svårigheter – tomhetskänslor i hemmakarantän, ovisshet inför framtiden, människans självdestruktivitet – väcks ohämmad vrede till liv och skapar något väldigt vackert som stundtals för tankarna tillbaka till svunna In Flames-tider.
Aggressionen känns inte som ett självändamål eller en krystad återblick för att tillfredsställa kritiker utan som ett naturligt resultat av de känslor och tankar som medlemmarna stångades med under pandemin. Igenkänningen är dessutom hög.
Även om taggarna ofta vänds utåt är skivan också en vemodig vandring genom hela gråskalan, från det förebådande öppningsspåret ”The beginnings of all things that will end” till avslutande ”End the transmission”. Ibland tar sig vemodet uttryck i form av uppslitande skönsång, andra gånger ger den sig till känna via en drabbande melodi. I vissa fall är det en akustisk gitarrslinga som ger en ödesmättad stämning.
”Foregone” är In Flames bästa skiva på många år. Inte för att den låter tung utan för att den landar tungt. Tanner Waynes blytunga trumspel, gitarristerna Gelottes och Chris Brodericks (ex-Megadeth) otaliga tvåfrontsattacker och Fridéns djuriska growlsång borrar sig djupt in under bröstkorgen. Smärtan i delikat dystra ”A dialog in b flat minor” tycks bottenlös, liksom hopplösheten i ångestridna ”In the dark”.
Föregångarna ”I, the mask” och ”Battles” framstår som klena vindpustar jämte den omtumlande känslostormen som är ”Foregone”.
Dessutom har bandets besatthet av arenavänliga refränger avtagit något, även om de såklart finns där (som i den vattniga balladen ”Pure light of mind”).
”Det var inte alls bättre för”, säger Gelotte i det senaste numret av musiktidningen Gaffa när han reflekterar över bandets musik.
Åsikterna lär gå isär på den punkten. Klart är i alla fall att det krävs en betongtung ryggsäck av erfarenheter, teknisk finess och självsäkerhet för att skapa en sofistikerad skiva som ”Foregone”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik