Sigur Rós bjuder in till hänförande universum

Uppdaterad 2022-10-20 | Publicerad 2022-10-19

Telefonerna åker snabbt upp i luften när Jónsi Birgisson spelar gitarr med stråke.

KONSERT Det borde inte fungera med samma stillsamma stämning från början till slut. Men Sigur Rós musikaliska universum berör med känslosam sång, instrumentala sammanbrott och en outtalad gemenskap.


Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Sigur Rós
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: 4000. Längd: 2 timmar och 30 minuter inklusive paus. Bäst: När musiken når klimax i ”Ný batteri” och ”Glósóli”. Övergången mellan fridfullt och storslaget i ”Sæglópur” går inte heller att värja sig mot. Sämst: Det kanske inte hör till bandets konstnärliga artisteri, men något mellansnack hade inte skadat.

Det är en oerhörd bedrift att Sigur Rós just nu är ute på en omfattande världsturné som började i Mexico City i april och slutar i Reykjavik i november. Trots att sångaren Jónsi Birgisson främst sjunger på isländska och sitt eget påhittade språk ”vonlenska” har bandet blivit en av postrockens främsta företrädare.

Det beror helt enkelt på en sak: känslan.

Den finns i varje stavelse som kommer ur Birgissons mun när hans falsett vägleder melodierna framåt. Att inte förhålla sig till faktiska ord ger honom möjlighet att ta sig bortom alla barriärer som har med språk att göra.

Konserten är indelad i två delar, den andra aningen mer explosiv än den första. Men allting börjar och slutar med det outtalbara, men vackra, albumet ”( )” från 2002.

Tungsintheten som klingar ut ur Kjartan Sveinssons keyboard i inledande ”Untitled #1 – Vaka” är omskakande i både hjärta och själ. Bas och trummor slår hårt mot väggarna medan Birgissons valliknande sång känns mer som en mjuk omfamning. En roterande stjärnhimmel visas bakom bandet, lika hypnotisk som musiken.

Konserten präglas av en outtalad gemenskap, det är som om alla i publiken kommit överens om att ständigt titta mot scenen i total förundran. Det är nästan bara under ”Svefn-g-englar”, när Birgisson drar sin stråke mot gitarrsträngarna, som deras telefoner åker upp i luften.

Då och då hamnar islänningarna i stora instrumentala höjdpunkter, de kommer plötsligt och går sällan att förutspå. Mellan ”Rafmagnið búið” och ”Ný batteri” spelar Birgisson så att strängarna nästan går av, tillsammans med Sveinssons ödesmättade trumpet fyller han scenen med en kuslig och dystopisk atmosfär.

Det borde inte fungera med samma stillsamma stämning från början till slut, någonstans på vägen borde man börja skruva på sig och känna sig lite uttråkad. Särskilt eftersom att bandet inte bjuder på ett enda ord mellan låtarna.

Och där tappar de lite, gemenskapen i rummet hade givetvis blivit ännu starkare om de valt att kommunicera mer med sin publik.

Men det gör mindre i det stora hela. Sigur Rós musikaliska universum, noga kalkylerat men med gripande stunder av instrumentala sammanbrott, är som gjort för att både beröra och hänföra.


Följ Aftonbladet Musik på FacebookInstagram och Twitter för full koll på allt inom musik

Sigur Rós.