Därför tog First Aid Kit-systrarna paus från varandra

Publicerad 2017-09-29

De är världsstjärnor.

Men blir fortfarande ihopblandade på tunnelbanan i Stockholm.

Vi möter First Aid Kit – Johanna och Klara Söderberg – för ett samtal om nya singeln, kändisskap och drömmen om att skriva filmmusik.

First Aid Kit.

Johanna, 26, och Klara Söderberg, 24, skivdebuterade redan som tonåringar.

Jag lade först märke till dem när det skrevs att de var döttrar till Benkt Söderberg, gitarrist i Lolita Pop, ett band jag såg och intervjuade jag-vet-inte-hur-många-gånger när jag var Aftonbladets popskribent under deras storhetstid på 1980-talet.

Tror systrarna tycker det är lite kul, för de frågar lite nyfiket om hur det var på den tiden.

– Pappa hade lagt av när vi var små, men vi tittade mycket på klipp från den tiden, säger Johanna.

– Inställningen var att Pappa är popstjärna. Fast när vi mimade framför spegeln var det ju Karin (Wistrand, Lolita Pops sångerska) vi imiterade, säger Klara.
Systrarnas ljuvliga sångröster som är som skräddarsydda att förgylla vad de än sjunger, är väldigt lika även när de pratar. Dessutom pratar de ofta i munnen på varandra. Så när det nu står att J eller K säger det och det, kan jag ibland ha förväxlat rösterna när jag lyssnade på inspelningen från intervjun.
Mycket har skrivits om hur pappa Benkt hjälpte till med de första inspelningarna och debutskivan.

Vad har er mamma haft för betydelse? Vem är hon?

– En popgroupie (skratt). Nej, hon studerade filmvetenskap och jobbar som filmpedag för lärare och barn. Men hon är lika musikintresserad. Det har alltid varit mycket musik hemma (J).

Och nu är musiken deras jobb.

De två senaste USA-producerade skivorna ”The lion's roar” (2012) och ”Stay gold” (2014) har gjort dem världsberömda. De turnerar mer i USA än i Sverige. Har amerikanskt management och amerikanskt skivbolag. På turné fyller de en buss med 14 personer.

– Pappa är fortfarande med, som ljudtekniker. Anställd av oss (J).

När vi möts på skivbolagets stockholmskontor är det bestämt att de bara får prata om nya singeln ”It's a shame”. De får inte säga ett ord om ett kommande album. Fast de försäger sig hela tiden. Inte konstigt, de har redan under flera konserter sagt till publiken att de gjorde en ny skiva tidigare i år.

Men jag håller mig inledningsvis på mattan och ber dem berätta om nya singeln.

– Vi har ny producent, Tucker Martine. Han hörde av sig tidigt till oss, redan 2009, vi har haft koll på honom jättelänge (J).

Bland de artister han jobbat med återfinns R.E.M., My Morning Jacket, Beth Orton, The Jayhawks och k.d. lang.

– Vi spelade in lite annorlunda, allting live, vi ville åt en råare känsla, mer som vi låter på scenen (J).

– Låten handlar om ensamhet, om viljan att bli bekräftad av… någon (K).

– Ja, den är väldigt sorglig, men låter väl ändå som… First Aid Kit (J).

Många av låtarna till det kommande album vi inte får prata om, skrevs i USA.

– Det var viktigt att bo i Manchester, bra att få lite distans, att ha en liten paus från varandra på 1,5 år (K).

– Vi hade lite grann tappat glädjen att spela. Så vi tog en paus. Jag bodde kvar här. Från att ha setts varje dag, var det viktigt att hitta en egen identitet (J).

Klara flyttade till England för att hon hade hittat kärleken. Sedan tog den slut.

Systrarna tog en paus från varandra i 1,5 år.

Gjorde ni popstjärnetrippen och hyrde en bungalow på kändishotellet Chateau Marmont i Los Angeles?

– Vi satt ensamma i ett hus (K).

– Vi kände oss rätt ensamma i Los Angeles. Det skulle vara fantastiskt med solsemester, men vi var deppiga, vi hade lite skrivkramp också. Men det blev massor av låtar till sist (J).

– Jag hade kommit hem och mådde inte så bra innan USA-resan. Det var livskriser, den där kärleken som tog slut (K).

– Vi hyrde bil och gjorde några road trips, bland annat till The Joshua Tree (J).

Där, i nationalparken mitt ute i Mojave-öknen, fick de ännu ett bevis för vilken genomslagskraft First Aid Kits musik har haft.

– Mitt ute i öknen, på barerna, var det jättemånga som lyssnade på oss. En kväll var det Open mike på en bar, eller saloon, heter det nog där. Då var det en tjej som skulle sjunga vår låt ”Emmylou” och… då körde vi den tillsammans med henne.

Johanna och Klara verkar totalt obekymrade över sitt kändisskap.
Häromveckan såg en arbetskamrat dem med vänner sitta på en pub och tävla i ett pubquiz.

De bor på Söder och i Midsommarkransen med varsin sambo, som inget har med musikbranschen att göra.

De berättar att folk kommer fram på tunnelbanan och säger Åh, är det ni? Och blir lite, som en gång Lili & Susie eller nu Filip & Fredrik, lätt ihopklumpade.

– Ja, så är det ju. Jag är Klara och hon är jag (J).

– Går jag ut med en kompis med lite ljusare hår än jag, så tror de att First Aid Kit är ute ihop (K).

– Kändisskapet är inget man tänker på, det är en del av oss. Kommer nog aldrig att bli naturligt att gå på röda mattan (J).

Fast de tycker det kan vara kul också. Båda är fanatiskt intresserade av film. Har skrivit låtar till flera Hollywoodfilmer. När de sedan inte kom med filmerna, gjordes de om lite grann och blev till andra First Aid Kit-sånger (de vill inte säga vilka filmer eller låtar det handlar om).

Och när deras R.E.M.-cover ”Walk unafraid” kom med i filmen ”Wild”, tyckte de det var häftigt att gå på galapremiären i USA med Reese Witherspoon och alla andra inblandade.

Film och filmmusik är något de gärna jobbar mer med.

– Jag har gjort lite auditions. Skulle gärna hålla på med skådespeleri också. Jag prövade för rollen som Janis Joplin, det var kul att testa, men när det blev Michelle Williams, kände jag: OK, jag kanske inte hade så stor chans (K).

– Hör ni det, regissörer, vi vill göra filmmusik! (K).

Nu läser väl kanske inte Hollywoodregissörer Aftonbladet, annars är det ni – Sofia Coppola, Wes Anderson och Richard Linklater – som bör höra av er till de svenska systrarna…

Hur var det att sjunga på tv-galorna framför idoler som Patti Smith, Emmylou Harris och Paul Simon?

– När vi sjöng ”Emmylou” för Emmylou hade vi ju press på oss: Ska de få henne att gråta också? Det kändes lite konstigt att sjunga en låt vi döpt till ”henne” när hon pötsligt var där som en riktig människa. (K).

Framtiden?

– Ja, vad får vi säga… det kommer mer musik, mer spelningar, ni kommer se mer av oss (J).

För övrigt måste man ju fråga: Finns det något syskon som också sjunger lika ljuvligt?

– En lillebror som är 13. Han spelar trummor och gitarr och sjunger fantastiskt. Han har följt med på turnéer och hängt backstage (K).

Så snart blir ni en trio, då?

– Alltså, om han skulle vilja… (K).