Gorillaz nya album bländar som Kalifornien

Publicerad 2023-02-24

Den fiktiva popgruppen Gorillaz på Times Square i New York.

ALBUM På Gorillaz nya Kalifornien-inspelade album fortsätter Damon Albarn att imponera med melodiskärpa på Paul McCartney-nivå.

”Cracker island” hör till den tecknade gruppens hittills bästa.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Gorillaz
Cracker island
Parlophone/Warner


POP När jag förra hösten intervjuade Damon Albarn pratade han kedjerökande entusiastiskt om den animerade Gorillaz-film han just varit i Los Angeles och jobbat med. I veckan kom nyheten om att Netflix har dragit sig ur projektet. Filmen ligger nu på is.

Ur de strandade planerna, och Damon Albarns och tecknaren Jamie Hewletts upprepade Los Angeles-resor, springer istället Gorillaz nya album.

Precis som en av gruppens hörnstenar, ”Plastic beach”, utspelar sig ”Cracker island” i en fiktiv oas. Albumet är löst baserat på idén om att varje låt är en utopisk ö. Damon Albarn har ofta återvänt till öar i karriären. Senaste soloalbumet ”The nearer the fountain, more pure the stream flows” var till exempel centrerat kring Island och omkringliggande hav.

Känslan av utopi – men precis lika ofta dystopi – seglar över ”Cracker island” och blir dess precis lagom luddiga tråd. 35 minuter och tio låtar koncis är det Gorillaz mest fokuserade album hittills.

”Cracker island” spelades in tillsammans med producenten Greg Kurstin (Adele, Sia, Lily Allen) i Los Angeles under loppet av elva dagar. De nästan på året jämngamla Albarn och Kurstin enades i sin kärlek till analoga syntar och, givetvis, The Clash. Musiken verkar ha kommit till i ett bakfullt stim, den både skaver och bländar som kaliforniska palmtoppar.

De som hade befarat att Kurstin skulle bli en väl poppig match för Damon kan lugnt sätta sig ned i båten. Hans klistriga trummor ställs mot de skarpaste melodier Albarn har skrivit till Gorillaz på länge. Det är popmusik av lika delar hiphop, dub, disco och punk. Varje gäst tjänar det högre syftet, såväl Puerto Rico-popstjärnan Bad Bunny som de i sammanhanget högst väntade Tame Impala. När två av de finast ärrade rösterna jag vet, Damon Albarns och Stevie Nicks, flätas samman i ”Oil” blir det nästan för mycket, som semlan på semlan.

Albarn fortsätter även att spegla sin samtid genom skarpa glasögon. Ett spår som ”The tired influencer” är på sätt och vis en nutida kusin till Blur-klassikern ”Tracy Jacks”. Men där 90-talets Damon var uppnosigt ironisk är den medelålders låtskrivaren mer tillbakalutad, ömsint.

Än en gång blir det tydligt vilken ändlös lekstuga den tecknade gruppen är för 54-åringen. En plats där han kan samarbeta med valfri popstjärna utan att någonsin behöva oroa sig för strömningssiffror – och samtidigt vara helt och fullt sig själv. Gorillaz är bara ännu en kostym för en av den moderna popmusikens mest begåvade låtskrivare vars gärning i en rasande takt ter sig alltmer McCartney-esque.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik