En oväntat lyckad David Bowie-hyllning
Erkänner villigt att jag var rejält skeptisk i förväg.
Men ”Sverige tolkar David Bowie” vecklar ut sig till en både varm och vacker hyllningsshow.
När den här konserten offentliggjordes i höstas kändes hela arrangemanget lite ”fel”. Ett gäng svenska artister som sjöng David Bowie-låtar, vad var det? Vad skulle det vara bra för?
Sedan Bowie gick bort för drygt två år sedan har många känt sig kallade att göra covers på hans låtar. Försvinnande få har lyckats tillföra något av egentligt värde.
Vi har att göra med ett unikt uttryck och en av rockhistoriens allra starkaste röster. Bowies ikoniska musik är helt enkelt ovanligt svår att tolka. Det finns sällan så mycket att tillägga.
Och varför i Globen? Den här sortens konsert, med biljettpriser på mellan 600 och 900 kronor, hade haft betydligt större chans att bli utsåld på cirka tio gånger mindre Cirkus.
För det är väldigt långt ifrån slutsålt i kväll. Men arrangören Elcim Yilmaz ville göra ett statement, mot alla branschproffs som dömde ut hennes idé.
Och jag hoppas innerligt att den förmodade ekonomiska smällen inte blir för hård, för det som så lätt hade kunnat bli pajigt och krystat blir en både värdig och ganska kul föreställning.
Ett tolv personer starkt band, med stråkar, blås och kör, Håkan Hellströms ”På spåret”-bekante kapellmästare Stefan Sporsén som eminent musikalisk motor och ess som Johan Lindström och Conny Bloom på varsin gitarr.
Det låter således alldeles utmärkt. Och det märks att artisterna är här för att de brinner för Bowie.
Dennis Lyxzén har färgat håret ”Thin white duke”-rött och studsar i gång showen med ”Rebel rebel”.
Magnus Carlson plockar passande upp Bowies modsiga ungdom i finsmakarvalet ”In the heat of the morning” från debutplattan.
En del versioner känns kanske väl bokstavstrogna och alla röster räcker inte riktigt till, och nästan tre timmar är kanske någon halvtimme för långt. Men den ständigt närvarande viljan kompenserar för mycket.
Och många har roligt nog tagit fäste på det visuellt utmanande hos Bowie. Kvällens värd, skådisen Robert Fux, kommer in klädd som en stor glittrande Bowie-blixt.
Ebbot Lundberg sjunger ”Five years” i spegelkaftan och Jenny Wilson ser helt fantastisk ut i lårhöga platåboots, med ansiktet täckt av guldglitter och en jacka som det står ”Dream, dream” på.
Bäst blir showen ofta i de mer udda valen och när artisterna vågar ta egna vägar.
Erik Lundin är briljant när han gör om ”All the young dudes” till en rap på svenska om kompisar som dött alldeles för unga.
Systerduon Vaz gör en cover på en Bowie-cover, Ron Davies ”It ain’t easy”, men kokar om den snyggt till afropopdoftande r’n’b.
Och med sin helt självklara scennärvaro i ”Seven” påminner landets nyaste stjärna Sarah Klang oss om att det finns gott om guld även i Bowies senare katalog.
I slutet kommer den brokiga skaran artister samman i ”Heroes” och ”Starman”, Robert Fux ropar att vi ska ”syresätta varandra” och ”fördöma hatet” och kvällen blir på det hela taget en riktigt vacker manifestation för outsiders, fria tankar och konstens tröstande kraft.