Muse vill för mycket
Publicerad 2022-08-26
ALBUM På ”Will of the people” vill Muse fortfarande för mycket.
Men stundtals skymtar den unika och uttrycksfulla rocken som jag en gång förälskade mig i.
Muse
Will of the people
Helium-3/Warner
ROCK En gång i tiden var Muse mästare på att tonsätta melankoli, oavsett om det handlade om personliga draman eller post-apokalyptiska framtidsscenarion.
På 00-talet fanns det troligtvis ingen musikakt som fick mig att fälla fler tårar (jag hade på egen hand kunnat lösa vattenkrisen i Sydafrika). Texterna, melodierna och arrangemangen på skivorna ”Origin of symmetry”, ”Absolution” och ”Black holes and revelations” stod ofta i strålande samklang.
Parallellt med att bandets liveshower har blivit stabilare och starkare har musiken emellertid tappat fart, riktning och träffsäkerhet. Från ”The resistance” och framåt har materialet studsat runt som en jojo, med hårda träffar och platta fall om vartannat.
På ”Simulation theory” för fyra år sedan gick trion från Teignmouth fullständigt vilse i ett överambitiöst ljudlandskap av 80-talssockrad synthpoprock och eklektisk edm.
Uppföljaren ”Will of the people”, bandets nionde album, har åtminstone den rätta kursen inom räckhåll.
Det spretar fortfarande i alla möjliga riktningar – mot avskalade pianoballader, furiös Slipknot-metal, söt synthpop och pampig proggrock. Men de låtar som tillåts vara mer renodlade i sitt uttryck rymmer oemotståndliga ögonblick.
I den trånande balladen ”Verona” är sångaren Matt Bellamys närvaro så stark att det känns som att han står rakt framför mig och bekänner sin kärlek. Titeln flörtar sannolikt med William Shakespeares ”Romeo och Julia”.
Metalcore-örhänget ”Won’t stand down” är ett effektfullt mantra för personer som behöver stöd att resa sig upp.
Och med sitt dramatiskt dystopiska tema känns ”We are fucking fucked” som ett träffsäkert soundtrack till samtiden.
Men britternas experimentlusta är fortfarande galet gränslös och mycket borde aldrig ha lämnat replokalen.
Den elektroniska rockoperan ”You make me feel like it’s Halloween” – tänk Danny Elfman på snedtändning – är riktigt svår att svälja och dränker dessutom det viktiga budskapet om utsatthet i destruktiva relationer.
”Will of the people” låter som en märklig Marilyn Manson-pastisch med banala texter om att folkets kollektiva vilja inte enbart behöver vara av godo.
Och ”Euphoria” är smörigare än ett dekadent Per Morberg-recept.
I de stunderna vill jag också gråta, men av ren förfäran och frustration.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik