Punkens gudfader som aldrig ger upp
Markus Larsson om Iggy Pop som – trots allt – fyller 70 i dag
Publicerad 2017-04-21
När Iggy Pop publicerade självbiografin ”I need more” 1980 skrev konstnären Andy Warhol i sitt förord: ”Jag fattar inte varför han inte har blivit riktigt stor. Han är så bra.”
Det borde också vara obegripligt för alla som har följt den amerikanske punkgudfaderns karriär.
Att föreställa sig rockhistorien utan James Newell Osterberg, Jr från Muskegon, Michigan, är i princip omöjligt. Det vore som att plocka bort en bokstav i rockmusikens dna.
I The Stooges skapade han mot slutet av 60-talet prototypen för den galna, primitiva och manliga rockstjärnan som helst uppträder i bar överkropp och lågt skurna jeans. Låtar som ”1969”, ”I wanna be your dog” och ”Search and destroy” känns fortfarande som att få revbenen sönderslagna i en mörk gränd.
Men i dagens popmusik är ekot efter de två albumen som han gjorde med David Bowie i Berlin ännu starkare. ”Lust for life” och ”The idiot”, båda från 1977, är kronjuvelerna i Iggy Pops långa karriär. Den senare snurrade för övrigt på skivtallriken i samma rum som Ian Curtis, den olycksalige sångaren i Joy Division, tog livet av sig.
(...) prototypen för den galna, primitiva och manliga rockstjärnan som helst uppträder i bar överkropp och lågt skurna jeans.
Bowie och Iggy var egentligen varandras motsatser. Iggy Pop kom från det amerikanska rostbältets arbetarklass och växte upp i en trailer park. Han hade en autencitet och maskulin energi som den trendmedvetna konststudenten från England både beundrade och saknade. Tillsammans var de en kreativ supernova.
Hur högt Iggy Pop själv värderar Berlin-eran är kanske senaste albumet ”Post pop depression” ett sorts kvitto på. Musiken är i stort sett en hyllning till låtarna som han drömde fram tillsammans med David Bowie.
I punkboken ”Please kill me” från 1997 finns många hysteriska beskrivningar av Iggy Pop. Som när han var stenhög på PCP och en av bandmedlemmarna knöt fast honom i sängstolpen med ett koppel.
Iggy har stoppat i sig så mycket fuffens att han borde ha varit död 98 gånger om. Och varenda substans, varenda kollaps, varenda motgång verkar ha ristats in i hans kropp med stämjärn och hammare.
Under en konsert på Cirkus i Stockholm i fjol fick jag studera Iggys legendariska hud på nära håll. Vid ett tillfälle stod han så nära mig att jag hade hans ena stövel mellan benen. Skinnet verkade vara tillverkat av senor, ärrvävnad och kevlar.
Den fantastiska spelningen kulminerade med att en av världens bästa och hårdaste 70-åringar stod och sjöng ”The passenger” högt uppe på läktaren, mitt i publikens famn.
Precis innan hade han sammanfattat sitt liv i en mening: ”Det smartaste jag har gjort är att aldrig ge upp.”