Lena Philipsson visar upp välgjord bredd

Av: Markus Larsson

Publicerad:
Uppdaterad:
Albumet ”Maria Magdalena” är rätt mycket. Framför allt visar den att Lena Philipsson fortfarande har en framtid som skivartist.
Foto: Lars Tengroth
Albumet ”Maria Magdalena” är rätt mycket. Framför allt visar den att Lena Philipsson fortfarande har en framtid som skivartist.

ALBUM Singeln ”Maria Magdalena” ger en skev bild av hur Lena Philipssons nya album låter.

Tack och lov.


Lena Philipsson
Maria Magdalena
Roxy/Playground


POP Du glömmer aldrig första gången du hörde singeln ”Maria Magdalena”.

Första tanken:

Vad fan har katten släpat in?

Det lät som en mellanakt i Eurovision Song Contest från början av 2000-talet. Eller möjligen som den ukrainska drugan Verka Serduchka efter en karatefylla på Stureplan.

Men i dag är det egentligen bättre att vara irriterande än bra. ”Maria Magdalena” tjatade sig in i huvudet och stannade kvar. Naturligtvis var det en hit.

Låten ”En stilla depression” hör hemma i ungefär samma kategori. Hur många trodde att Lena Philipsson år 2020 skulle släppa solig Ace Of Base-reggae om halvdana erektioner som inte penetrerar någonting särskilt alls?

Hon kommenterar det bäst själv i texten: ”oj oj oj” och ”la la la la”.

Samtidigt går det att se hur ”En stilla depression” kan spelas på folktomma uteserveringar hela sommaren. Det mesta kommer ju ändå rent allmänt att vara en stilla depression. Nu säger just de två spåren ganska lite om hur Philipssons fjortonde album låter. Hon har sällan visat upp en lika välgjord bredd tidigare.

Orups melodier går igen i flera låtar. Men här finns också en välbekant blandning av schlager och 80-talsglittrig disco. Pet Shop Boys årgångspop och Molly Sandén är ständigt närvarande. ”Stockholm” innehåller till och med ett jazzigt housepiano. ”Är det för sent?” kan i sin tur vara hennes starkaste ballad hittills. Det låter som att tårar droppar rakt ner i ett dry martini-glas.

Hon samarbetar med producenten och låtskrivaren Anders Hansson. Alla har hört något som han har gjort. Hans namn står bland annat med under Philipssons ”Det gör ont”, ”Release me” med Agnes, ”Sunshine in the rain” och ”Lay your love on me” med BWO och Alcazars ”Stay the night”.

Mycket av låtmaterialet på ”Maria Magdalena” andas samma kommersiella kvalitet. Det är som att Lena Philipsson sammanfattar sin långa karriär med nya låtar i stället för ett onödigt ”greatest hits”-album.

Vissa texter och nödrim borde kanske ha haft en strängare redaktör. En del låtar riskerar att bli en parodi på den 54-åriga popstjärnan från Vetlanda. När hon exempelvis pratsjunger i ”Han går på vatten” blir det en högst tveksam revyversion av Neil Tennant i ”West end girls”.

”Maria Magdalena” är ändå en positiv överraskning. Det finns en väg framåt.

Trots att hon kanske inte behöver vara det längre visar Lena Philipsson att hon fortfarande har en framtid som skivartist.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE