Skivrecensioner

Lykke Li är lika delar strålande och väl privat

Av: 

Håkan Steen

Lykke Li förstärker sina nya låtar med ett antal korta filmloopar för att fördjupa albumets berättelse.
Lykke Li förstärker sina nya låtar med ett antal korta filmloopar för att fördjupa albumets berättelse.

MUSIK

ALBUM Lykke Li söker sig tillbaka till sitt artistiska ursprung med en svit terapeutiska sånger som pendlar mellan det djupt rörande och väl privata.

Betyg: 3 av 5 plus
Lykke Li
Eyeye
PIAS/Crush Music/Border

POP I spåren efter såväl en uppslitande separation som albumet ”So sad so sexy” och den påkostade turné som följde kände Lykke Li att hon behövde landa, hitta rätt bland känslorna och skala ned sitt uttryck.

Den Los Angeles-baserade artisten ville tillbaka till känslan hon hade som 18-åring, när hon satt hemma i Stockholm och gjorde musik bara för sig själv, låtarna som så småningom utvecklade sig till den uppmärksammade debuten ”Youth novels” 2008.

Samtidigt ville hon koppla på alla erfarenheter hon hade fått längs vägen. Skivan hon hörde i sitt huvud skulle vara väldigt rå och intim, ”som att lyssna på ett röstmemo på en makrodos LSD”.

Därför bjöd hon över sin producent Björn Yttling, som funnits med ända sedan ”Youth novels”, för att skapa det femte Lykke Li-albumet med ett slags dogma-tänk: inga hörlurar, inga digitala instrument, näst intill bara en keyboard, en gitarr, sparsamma trummor och en sårbar röst inspelad med en billig trummikrofon.

I den musikaliska miljön gör hon upp med vad hon själv kallar för en väldigt ung och romantisk idé om kärlek, och hennes egen tendens att upprepa mönster både i musiken och skapandet. Såväl albumtiteln som regissören Theo Lindquists kortfilmer som släpps parallellt med albumet för att förstärka berättelsen är loopade, för att förstärka den repetitiva känslan.

Samtliga åtta låtar är ballader. Parallellt med produktionen av albumet gick Lykke Li i olika former av terapi, och det är inte sällan så musiken känns.

På gott och ont. I utmärkta singlarna ”No hotel” och ”Highway to your heart” eller den vackert melodiska ”5D” hittar Lykke Li något djupt allmängiltigt i sitt utforskande av de egna känslorna. I andra stunder hemfaller hela uttrycket åt den sorts högst mänskliga narcissism som en person med hjärtesorg lätt hamnar i. Som lyssnare är det inte svårt att känna empati men musiken, eller hela situationen, känns emellanåt för privat för att verkligen beröra.

Det går att förstå varför Lykke Li behövde spela in ”Eyeye” och kanske också varför hon ser skivan som sitt magnum opus. Som konstnärligt projekt är det också ett spännande experiment kring vad som går att göra med den visuella inramningen av musik.

Men som album betraktat är det knappast den här artistens mest övertygande samling låtar.
BÄSTA SPÅR: ”No hotel”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ANNONS

Bikinis, klänningar och strandkläder. Fynda sommarmode på Ellos sommar-rea!

Extern länk från Ellos

Till kampanjen!

Publisert:

LÄS VIDARE

Lykke Li spelar på Cirkus i höst

ÄMNEN I ARTIKELN

Skivrecensioner

Musikrecensioner

Musik

Lykke Li

Pop

Björn Yttling