Annika Norlin träffar mitt i hjärtat igen
Uppdaterad 2022-02-02 | Publicerad 2022-01-21
ALBUM Skivan är som ett blandband med det bästa av Säkert! och Hello Saferide.
De största stunderna går inte att skaka av sig.
Annika Norlin
Mentor
Razzia/Sony
POP Skivan började med att Annika Norlin skaffade ett piano.
Det låter också som att hon lär sig att spela instrumentet samtidigt som hon skriver och spelar in låtarna.
En romantisk bild av verkligheten som säkert inte stämmer, jag vet.
Men det finns ett direkt och rakt tilltal i texterna och melodierna som lätt kan försvinna längs vägen. Här skymmer aldrig de andra instrumenten låtarnas kärna.
Norlin kallar själv skivan för ett blandband, och det är svårt att hitta en bättre beskrivning av ”Mentor”. Det är som ett blandband med det bästa från albumen med Säkert! och Hello Saferide, de två namnen som Annika Norlin brukar använda när hon sjunger på svenska respektive engelska.
När hon för första gången använder båda språken gör hon det under eget namn.
”Mentor” innehåller sex spår på engelska och sex stycken på svenska. Uppdelningen gör att det känns som att hon har bakat ihop två olika skivor till en.
Jag tillhör inte den rätt högljudda kören som tycker att svenska artister ska hålla sig till sitt modersmål. Här blir dock de svenska låtarna aningen starkare. Skillnaden är inte stor, stygnen syns knappt, men de får ofta ett närmare och mer personligt tilltal.
Förr eller senare måste väl alla skriva om den ibland vemodiga perioden mellan 40 och 50. Minnena av ens unga år är fortfarande starka men bilderna bleknar. Det är, åtminstone rent statistiskt, långt kvar att leva men tiden håller ändå på att rinna ut.
Annika Norlin fångar allt det, och en hel del till, med formuleringar som ingen riktigt har skrivit på samma sätt förut, i alla fall inte i en låt. Hon har dessutom en fantastisk förmåga att packa in några ord för mycket i sina melodier, de ska inte få plats utan att bryta rytmen och spilla ut på golvet, men på något sätt går resväskan alltid att stänga.
Och ibland är just melodierna så vackra att man glömmer bort att lyssna på orden, som i ”Pengar”.
Någonstans fortsätter Norlin varsamt att importera sina idoler och förebilder till Jämtland: Evan Dando och Jonathan Richman, Per Persson och Jakob Hellman.
Vad hon verkligen delar med dem är kontrasterna, att kunna skriva svängiga låtar om otäcka saker, roliga texter om uppbrott och ångest och sorgsna låtar om lycka.
Det har sällan blivit lika tydligt och starkt som i duetten med Mattias Alkberg i ”Den sista”.
Balladen hade kunnat vara finalen på ett bröllop. Samtidigt finns det en sorg i att välja någon för resten av livet, ett farväl till allt det som man själv och den andra kanske inte får uppleva igen, fångat i några blixtskarpa bilder:
”Det här blir den sista midjan du rör.”
Den går inte att skaka av sig.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik