Smashing Pumpkins är skuggan av ett band

Av: Per Magnusson

Publicerad:
Uppdaterad:
Den kreativa kärnan i Smashing Pumpkins är återförenad sedan förra albumet.
Foto: Jonathan Weiner
Den kreativa kärnan i Smashing Pumpkins är återförenad sedan förra albumet.

ALBUM Den nerv och melodiskärpa som en gång var Smashing Pumpkins signum är borta.

Kvar finns skuggan av ett band.


The Smashing Pumpkins
Cyr
Sumerian/Warner


ROCK Smashing Pumpkins var verkligen ett stort band på 90-talet. Chicago-kvartettens gyllene era varade mellan albumen ”Siamese dream” och ”Adore”, och kulminerade däremellan med dubbelalbumet ”Mellon Collie and the infinite sadness”. Sångaren, låtskrivaren och frontfiguren Billy Corgan har beskrivit den senare som Pink Floyds ”The wall” för Generation X.

Musikjournalister jämförde bandet med Nirvana och Pearl Jam. Billy Corgan var lika missnöjd med båda dessa liknelser. I hans musikaliska universum var My Bloody Valentine lika självklara som Pantera. I centrum stod Corgans röst, som hela tiden pendlade mellan mjuk och aggressiv. Musiken följde röstens temperament och urartade i små raseriutbrott, även talande för klimatet i bandet.

Smashing Pumpkins är ett skräckexempel på rockband. Historien om Corgan & Co är kantad av narkotikamissbruk, bråk, uppbrott, återföreningar, solo- och sidoprojekt. Corgan har ofta utmålats som en tyrannisk perfektionist och provokatör. Beefen mellan Smashing Pumpkins och Pavement är 90-talets mindre kända och amerikanska motsvarighet till den mellan Blur och Oasis.

25 år efter Smashing Pumpkins glansperiod skulle tiden åter kunna vara kommen för ett band som – trots 20 miljoner sålda album i USA allena – rent estetiskt ofta fallit lite mellan stolarna. En återgång till rötterna hade landat logiskt i en samtid där internetpop hämtar näring ur 90-talet. Men Pumpkins vore inte Pumpkins om de inte i stället spelade in ett 72 minuter långt, syntbaserat album – allt producerat av Billy Corgan själv.

”Cyr” har rötterna i syntpop, goth och postpunk. I sina bästa stunder handlar det om raka popmelodier i fotspåren efter Joy Division och The Sisters Of Mercy. I sina sämsta påminner den om ett skolarbete i musikprogrammet Logic. Musiken hade mått bra av en extern producent, eller åtminstone en redaktör. Albumet är minst tio låtar för långt. Den ursprungliga jazztrummisen Jimmy Chamberlin reduceras dessutom till en mänsklig metronom, vilket gör helheten lika dynamisk som ett duggregn i december.

Det största problemet med ”Cyr” är dock avsaknaden av minnesvärda melodier. Billy Corgans musikaliska vision var symfonisk, eskapistisk, romantisk. Popmusik på gränsen till sammanbrott. Vid enstaka tillfällen skymtar det som en gång var Smashing Pumpkins signum förbi.

Men det kunde lika gärna vara inbillning, önsketänkande.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE