Thåström visar upp en imponerande bredd

Uppdaterad 2022-03-19 | Publicerad 2021-11-12

Thåström återvänder med sitt första album på fyra år.

ALBUM Tionde studioalbumet i eget namn är väldigt mycket Thåström, på det bästa av sätt.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Thåström
Dom som skiner
Razzia/Sony

ROCK Singlarna ”Papperstunna väggar” och ”Isbergen” antydde att Joakim Thåström hade slagit in på en mer renodlat elektronisk väg.

Och det tionde soloalbumet är på ett sätt en ovanligt intim affär, till stor del spelat och producerat av Thåström, hans trogna studiocompadres Niklas Hellberg och Sanken Sandqvist och deras maskiner. Möjligen går tankarna lite oftare än normalt till sidoprojektet Sällskapet.
Men ”Dom som skiner” känns ändå som en högst naturlig fortsättning på de senaste albumen ”Den morronen” och ”Centralmassivet”. I temperamentet, i de dunkeldova stämningarna och givetvis i den här artistens rakt igenom unika uttryck.

På en skiva prydd av Hans Geddas 70-talsporträtt ”Den vite clownen” låter han självaste First Aid Kit sjunga kör i tre låtar och strör gärna subtilt blås och eleganta stråkar över sin europeiska elektronik. Mattias Bärjed och Eddie Nyström lägger en lite annan sorts gitarrer än de distinkt sprakande som Pelle Ossler brukade sätta så mycket prägel med.

Men här har Ossler fått ledigt. ”Pimme” verkar vilja åt något både lite skirare och skörare, inte minst i starka separationsballaden ”Toledo” och avslutande ”Mamma”, där han sjunger om hur han hade velat uppleva sin mors första möte med storstaden.

Det är till stor del en balladskiva, mäktigt existentiell i den Bulgakov-influerade ”Södra korset” och fritt spoken word-berättande i den jazziga ”Stora långa gatan”, där Thåström aningen överraskande uttrycker uppskattning för Sandras 80-talshit ”Maria Magdalena”.

Men det är ju inte minst den sortens ängslighetsbefriade poesi som har gjort Thåströms gärning den här sidan millennieskiftet så drabbande. Det är bara han som får till rader som ”Flytta isbergen vattna svärmorstungan ta med soporna ut”.

Titellåten är samtidigt en klassiskt thåströmsk pianosång om hopp och att finna skönhet i vardagen. Den mer maskinella ”Gyttjebrottaren” slår an en mörkare ton och låter som ett potentiellt maffigt livenummer.

De nio spåren på ”Dom som skiner” har spelats in i Berlin, Stockholm, Luxemburg, Karlstad och Flen och visar upp en spontan spretighet som en mindre begåvad artist möjligen hade haft svårt att få att fungera. Men här blir det snarare en styrka.

Thåström låter Thåström oavsett hur han väljer att klä sina melodier. Vid 64 års ålder visar han upp en artistisk bredd som det är omöjligt att inte imponeras av, ännu en gång.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik