Fritt soulig rapmosaik från Tyler, The Creator
Uppdaterad 2021-07-02 | Publicerad 2021-07-01
ALBUM På sitt sjätte album pysslar Tyler, The Creator med en 20-talstolkning av soul snarare än traditionell hiphop.
”Call me if you get lost” bränner som solen på ryggen en eftermiddag i juli.
Tyler, The Creator
Call me if you get lost
Columbia/Sony
RAP Det kanske är tjatigt men ändå ofrånkomligt att accentuera arvet efter Odd Future. Till en början spolingar som gjorde vad som föll dem in för stunden. Men ur kollektivet kom så mycket mer än textmässiga provokationer och trevliga strumpor med munkar på. Utan dem varken Frank Oceans hypermoderna soul, Earl Sweatshirts dimmiga rap eller Tyler, The Creators eklektiska universum.
Ett decennium senare är deras kontroversiella ledare en lovordad och långvarig figur inom hiphop. Senaste albumet ”Igor” från 2019 gick direkt upp på Billboards förstaplats och vann senare en Grammy. Den 30-åriga multitalangen från Los Angeles har gradvis tonat ned sin mest kontroversiella sida och adderat en ärlig sårbarhet.
Samtidigt har han aldrig slutat leka musik.
Där Earl Sweatshirt suddar ut gränsen mellan jazz och rap pysslar Tyler, the Creator snarare med ett slags 20-talstolkning av soul. Likt alla bra hiphopalbum flyter låtarna på hans sjätte album in i varandra och bildar en fri rapmosaik att förirra sig i. Av albumets sexton spår når bara fem upp i tre minuter – två av dem är dock tio minuter.
Musiken spelar golf mellan spröd jazz, viktlös sommarsoul, dystra stämningar, bossa nova, easy listening och jetsetrap. De detaljrika produktionerna rymmer hypnotiska hookar, lyxiga stråkar och en i sammanhanget nästan obligatorisk monolog från artistens mamma.
”Call me if you get lost” sätter tonen med att vi introduceras för ännu en Tyler-persona; Sir Tyler Baudelaire, efter den dekadenta franska poeten då. Ett par stickprov av vad som följer: ”Manifesto”, med Odd Future-kompisen Domo Genesis, är en slags djävulens musik med klaustrofobiska körer. Eposet ”Sweet/I thought you wanted to dance” fluffig sockersoul i fotspåren på rapparens hjälte Pharrell, som för övrigt också gästar albumet.
Textmässigt pendlar Tyler, The Creator mellan svår nihilism och skör sensibilitet. Han närmar sig även de mest slitna hiphopklyschor med ett leende på läpparna. I Lil Wayne-samarbetet ”Hot wind blows” landar vi plötsligt i Genève, på en yacht, och blir matade med fransk vaniljglass av en ”young lady”. På övre däck får någon feeling med en flöjt.
Albumets andra maratonlåt, ”Wilshire”, är en självutlämnande historia om att bli upp över öronen förälskad i sin kompis partner. Det är gripande att följa Tylers vacklande mellan förnuft och känsla i realtid.
I sin helhet är ”Call me if you get lost” musik som bränner som solen på ryggen en eftermiddag i juli.
BÄSTA SPÅR: ”Sir Baudelaire”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik