Amason spelar både skickligt och innerligt

Uppdaterad 2022-08-12 | Publicerad 2022-08-11

Amanda Begman sjunger från hjärtat.

WAY OUT WEST Amason är lika samspelta som vanligt. Men bristen på publikkontakt får en del av magin att försvinna.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Amason
Scen: Flamingo, Way Out West. Publik: En hel del, cirka 5-6 000. Längd: En timme och fem minuter. Bäst: Avslutningen med ”Marry me just for fun” och ”Kelly”. Sämst: Spelningen lyfter lite för sent.


GÖTEBORG. När Amason spelade på Way Out West 2019 valde regnet att ösa ner precis samtidigt. På scen var bandet lika skickliga som vanligt och skänkte en slags ro till festivalbesökare som desperat försökte söka skydd från skyfallet.

Kvintettens mjukhet och värme har trots allt en tendens att sprida sig som en omfamnande sommarbris oavsett årstid. Men ovädret gjorde också att Amasons timme på festivalen, som till stor del fokuserade på nyare låtar, inte fick lyfta som den förtjänade.

Spelningen på årets upplaga känns därför som en slags revansch. Solen står högt upp på himlen och bandet kliver upp på scen med sitt bästa album i ryggen.

Det stillsamt dansanta soundet, som gjorde fjolårets ”Galaxy II” till deras starkaste samling låtar hittills, låter lika bra live. Publiken vajar fram och tillbaka till tonerna av ”Helitrop”.

– Det är en ynnest att få spela musik i dessa tider, säger Amanda Bergman från scen och förklarar att bandet vill tillägna låten till de som inte kan eller får spela just nu.

Textraderna ”Skip all the fighting/I’m scared I’m already dying” kändes starka nog på skiva men träffar ännu hårdare här och nu.

Amason spelar lika sammanhållet som vanligt. Och de spelar från hjärtat, hela vägen från Nils Törnqvists trummor och Petter Winnbergs bas, via Gustav Ejstes gitarr och Pontus Winnbergs synt. Bergman sätter sig ner, sluter ögonen och sjunger ”Went to war” med sådan värme och innerlighet.

Men en del av magin försvinner i kontakten mellan bandet och publiken. Kanske är det för att festivalen precis kommit igång, kanske för att Amason tillbringar en stor del av tiden i sin egen bubbla. Men det händer alltför lite mellan låtarna vilket gör att många zoonar ut, vänder sig om och börjar prata med vännerna runt omkring i stället.

Visst finns det glimtar av fin publikkontakt.

Under ”Flygplatsen” dansar publiken och klappar i takt med musiken. Amanda Bergman tittar ut över folkhavet med det största av leenden.

I ”Helitrop” imponeras hon av allsången och utbrister ”Fantastiskt!”.

Men någonting händer i slutet av spelningen, som om en kick av energi sprider sig både uppe på scenen och nere hos publiken. Både ”Marry me just for fun” och ”Kelly” blir två starka stunder där publiken fäster allt sitt fokus på bandet och dansar med oerhörd glädje.

Då landar Amasons vemodiga eufori precis rätt i festivalmyllret.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Följ ämnen i artikeln