Petter: ”Jag har ingenting kvar att bevisa”

Tillbaka med nytt album – och har fullt upp trots corona

Av: Håkan Steen

Publicerad:
Uppdaterad:
Petter släpper i dag sitt nya album ”Varholmsgatan”.
Foto: JERKER IVARSSON
Petter släpper i dag sitt nya album ”Varholmsgatan”.

Efter att Petter firat sitt hejdundrande 20-årsjubileum som skivartist kände han sig vilsen och visste inte riktigt var han skulle ta vägen med karriären.

Två år senare är han tillbaka med sitt mest musikaliskt varierade album hittills.

– Jag har ingenting kvar att bevisa. Nu kan jag vara helt fri och leka runt, säger den 46-årige hiphopveteranen.

Coronatider råder men Petter Alexis Askergren, 46, har som vanligt fullt i schemat när vi ses över en kaffe hos hans bokningsbolag på Östermalm i Stockholm.

På morgonen har han hållit sitt livs första Zoom-föredrag och på kvällen ska han laga mat i direktsändning på Facebook.

Förutom att vara svensk hiphops grand old man är Petter i dag krog- och hotellägare, vinimportör och föreläsare. Bland annat. Sedan flera år tillbaka delar han sin tid mellan Åre, där familjen bor, och Stockholm, där det mesta av hans professionella liv äger rum.

Den ofrivilliga temposänkning som pandemin för med sig borde passa en rastlös entreprenörssjäl extra illa men Petter visar sig vara oväntat cool med situationen.

– Jag fick lite ångest i början när vi tvingades ställa in gig, för jag är väldigt luthersk i mitt arbete. Jag har ställt in kanske två events på tjugo år. Men sedan tyckte jag faktiskt att det var skönt att tagga av ett tag. Jag började måla och hitta andra prylar att hålla på med. Det är bara att acceptera situationen.

Firade med tre album

2018 firade Petter 20-årsjubileum för debuten ”Mitt sjätte sinne”, en av de allra mest centrala skivorna för utvecklingen av svensk hiphop. Och han gjorde det rejält, med hela tre album: ”Lev nu”, ”Dö sen” och ”9818”.

– Jag tror att det var viktigt för mig att få undan de här 20 åren, för nu känner jag att jag inte längre har något att bevisa. Nu kan jag vara helt fri och bara leka runt.

Därför visste han först inte riktigt vart nya albumet ”Varholmsgatan” – uppkallat efter adressen till studion i Göteborg där skivan kom till – skulle ta vägen, utan lät producenten Mattias Glavå föreslå gäster. Det har resulterat i att i Petter-sammanhang nya namn som Joel Alme, Maja Francis och Franska Trion dyker upp. De sistnämnda i låten ”Natten”, sex minuter tämligen renodlad spoken word-jazz där Petter och gamle polaren Henrik ”Eye N’ I” Blomqvist rör sig på helt ny mark.

Foto: JERKER IVARSSON
”Jag känner mig tillfreds, men det behöver ju inte betyda att man är fat and happy”, säger Petter.

– Jag lever ju det här livet där jag pendlar. När jag är i Stockholm jobbar jag väldigt mycket och kommer oftast hem sent på nätterna. Då har jag suttit och lyssnat på en jazzspelista som börjar med ”Alabama” av John Coltrane. Jazz har jag upptäckt nu de senaste åren och det har blivit så jävla viktigt för mig, jag blir väldigt lugn av det. Så jag ville göra en låt med den känslan från natten.

I låten ”C’est la vie” rappar du ”det kallas slut, jag är klar nu så folk vet” och i ”Tiden klämtar”: ”fått grått hår, jag är klar med mitt korståg”. Börjar du känna dig färdig?

– I början var det ju ett korståg. Nu tycker jag att svensk hiphop får väldigt mycket uppmärksamhet, och det är andra som har plockat upp svärdet och rider vidare. Men jag har nog alltid känt att jag har varit en outsider. Jag utgår fortfarande från ett underdogperspektiv när jag gör musik, att jag på något vis måste bevisa mig igen.

”Känner mig tillfreds”

Efter alla dessa år?

– Ja, så är det. ”C’est la vie”-raden handlar nog mer att jag känner mig tillfreds, men det behöver ju inte betyda att man är fat and happy. Nästa skiva skulle lika gärna kunna bli en stenhård jävla boom bap-skiva för att jag vill göra den grejen och det ligger i mitt hjärta.

”Vart dagen tar oss” är en lite mörkare historia. Den handlar om någon som har gått bort, vad jag förstår.

– Ja, den handlar om en kille som jag umgicks med väldigt mycket när jag hade gått ut skolan och var ung och förvirrad. Vi började koka ihop saker och ting, lite som i (filmen) ”The beach”, vi skiter i allt det där man måste göra, vi bara reser någonstans vart dagen än tar oss. Sedan träffade jag en tjej som jag blev rätt kär i och då föll så klart den idén. För bara några år sedan fick jag höra att han hade gått bort i en överdos.

– För mig är texter överlag väldigt mycket så, jag tycker att det är skönt att få skriva av sig, det är någon sorts terapi. Jag har svårt att skriva om fiktiva grejer. Och den låten är väldigt rakt av.

”Extremt oroligt lagd”

I våras gav Petter ut boken ”Min plats på jorden: Koster”, ett slags kärleksförklaring till öarna där han tillbringade sin barndoms somrar och där han nu själv har hus, mixat med mat- och dryckrecept.

Du skriver i boken att du inte blev curlad utan snarare bogserad av din mor när du var liten. Det är lite förvånande med tanke på vilket driv du har haft under hela din karriär. Så när kom drivet?

– Min mamma hjälpte mig med rubb och stubb, söka in till Komvux och alltihop, men jag har alltid varit extremt oroligt lagd och ju äldre jag blev insåg det intellektuella i mig att någon dag kommer inte mina föräldrar att finnas där. Min mamma var emot musiken i början. Jag tror hon var chockad när hon såg mig på MTV, men sedan blev hon jättestolt och började dyka upp på konserter. Men jag tror att någonstans där, kanske till hennes sorg, klippte jag också navelsträngen och startade min egen väg.

Foto: JERKER IVARSSON
Petter om sitt mångsysslande: ”Det har varit ett störande element att man inte kan placera mig i ett fack. Men jag tror att det handlar om att jag är en hyperaktiv kille där det finns en viss brinntid.”

– När jag slog igenom hade jag inte någon koll på avräkningar och pengar. Jag kollade på någon royaltyavräkning runt 1999 och insåg att det här kommer inte att räcka, vi behöver jobba ännu hårdare. Sedan när jag fick barn 2003 bara växlade jag upp. Det var dessutom samtidigt som intresset för artisten Petter började dala ganska hårt. Runt 2005 var det riktigt mörkt ett tag.

Var det då ni spelade på en pizzeria för tolv personer?

– Ja, i Lerum. Vi blev även bokade på Storan i Göteborg på påskafton. 22 pers i publiken, varav en var journalist från GP. Men jag sa ”fy fan, nu går vi ut och bara dödar dom”. Så då fick vi en fyra i betyg, för att vi hade hanterat situationen trots att det bara ekade i hela lokalen. Och sedan började det klättra tillbaka. Jag har haft som tumregel på konserter de senaste tio åren att börja med att tacka folk för att de är där. För man kan inte ta det för givet.

Dina föräldrar gick bort med ett drygt års mellanrum, 2016 och 2017. Hur hanterade du det?

– Jag respekterade det. Med det menar jag att i och med att mina föräldrar var gifta, lyckligt gifta, så tror jag att min pappa dog av sorg, att det blev ett jättestort svart hål bara. Jag tror att det finns hos människor som har levt så där länge med varandra, att det inte går längre.

Nu håller du på med väldigt mycket olika grejer. Du ser inte någon risk idet, att du gör varumärket otydligt så att säga?

– Nej, för jag ser det som ett träd med en massa grenar, men stommen i trädet kommer alltid att vara text och musik. Det har varit ett störande element att man inte kan placera mig i ett fack. Men jag tror att det handlar om att jag är en hyperaktiv kille där det finns en viss brinntid. Om jag har femton bollar så börjar jag putta på en boll och när jag tröttnar på det är det bra att kunna gå till en annan boll. Jag får energi av det.

Utveckla måleri och keramik

Finns det fler saker du skulle kunna tänka dig att ge dig på?

– Jag tror att jag kommer att utveckla måleri och börja hålla på med keramik igen, för det gjorde jag en gång i tiden. För mig är det viktigt att inte vara stereotyp. Bara för att jag rappar behöver jag inte vara på ett visst sätt. Om du pratat med den 25-åriga Petter hade det varit svårare. När man var 25 år och fick en fråga om ”Allsång på Skansen” tog man ju det som en kränkning. Men tiderna förändras, vi blir alla äldre och mognar.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


Fem bilder ur karriären

Foto: URBAN ANDERSSON

Med Robyn och Christian Falk inför Grammisgalan 2000
”Min första Grammisgala. Christian kom att betyda asmycket för mig på många plan. En extremt knepig man. De gjorde en överraskningsfest för mig på Södra Teatern när jag fyllde 40 och då stod plötsligt Christian där. Han hade rymt från sjukhuset, det var nästan så han hade droppstången med sig. Han gav mig en kram och så var han hux flux borta. Det var sista gången jag såg honom.”

Foto: LARS OTTOSSON

”Expedition Robinson” med DJ Sleepy 2000
”När vi gjorde ZTV-toppen var det en kamerakille där som jobbade som bildproducent för ’Robinson’. Han undrade om vi inte skulle åka med dit och köra ett överraskningsgig. Jag var på hustlarmood och tänkte att nu kan vi kirra en semester. De frågade ’hur många är ni?’ Och jag svarade ’14’, jag försökte få med mig alla kompisar på Asien-cruise (skratt).”

Foto: STEFAN JERREVÅNG

Hultsfredsfestivalen 2002
”Det här är typiskt för hur man ser på hiphop. Jag hade spelat två eller tre år på Hultsfred och de undrade om vi inte kunde göra något nytt. Och jag bara ’vaddå nytt, vi har ju släppt en ny skiva?’. De skulle aldrig säga så till Sahara Hotnights. Min bokare föreslog en Superman-dräkt och jag tog honom på orden. Vi lade säkert 40-50 000 på det där. Jag var Batman, Pee Wee var Spiderman, Sleepy var sminkad till Hulken. Det var skitkul.”

Foto: FILIP WILÉN

Videoinspelning med Mats Sundin i Toronto 2002
”Jag hade någon line om Mats Sundin på min tredje skiva och fick höra att han var stort fan av första skivan. Så då föreslog skivbolaget att vi skulle göra en video med honom i Toronto. Det är bland de sjukaste tre dygnen jag någonsin har haft. Jag fick hänga med Maple Leafs och vara ute med dem på stan. Utanför isen var Mats världens nallebjörn men så fort han stod på ett par skridskor blev han som ett monster. Han trycker till mig ordentligt där.”

Foto: MAGNUS SANDBERG

Första upplagan av ”Så mycket bättre” 2010
”Det du ser där är sju personer utan konsekvenstänk, för det såg skitsvajigt ut på papperet. Men det blev ju jättebra. Fatta att jag åkte på en gemensam turné med Lasse Berghagen efter det. Jag sa det till Lasse i ett möte, ’hade jag vetat det här för ett och ett halvt år sedan hade jag fan tagit livet av mig’. Och Lasse tittade på mig och sa ’du grabben, det hade jag också gjort’.”

Publicerad:

LÄS VIDARE