Machine Gun Kelly gör emopunk i versaler
Publicerad 2020-09-25
ALBUM På sitt första renodlade rockalbum gör den populära amerikanska rapparen Machine Gun Kelly en tvärvändning.
Musiken har kepsen bak och fram och vill bara bli high as fuck.
Machine Gun Kelly
Tickets to my downfall
Bad Boy/Interscope/Universal
PUNKPOP Machine Gun Kelly, i passet Richard Colson Baker, har sin ringa ålder (30) till trots hunnit med mycket. Åtta mixtapes, fyra album och två ep. Dissbråk med förebilden Eminem. Ett eget kaffeställe i hemstaden Cleveland, Ohio.
Efter att ha ägnat karriären så här långt åt rap ömsade Machine Gun Kelly i slutet av förra decenniet skinn. I fjol spelade han Mötley Crüe-trummisen Tommy Lee i filmen ”The dirt”. Samtidigt fick han en stor hit med ”I think I’m okay”, producerad av Blink-182-batteristen Travis Barker. Samarbetet blev så lyckat att Baker bad Barker ställa in allt i två månader för att spela in rock med honom.
”Tickets to my downfall” ska en gång för alla transformera Machine Gun Kelly från rappare till emopunkare. Med albumet vill han inspirera en ung generation svältfödd på rock att lära sig spela gitarr. Baker medger samtidigt att detta är första gången i karriären som pappa gillar hans musik.
Skiftet är inte fullt så tvärt som det kan verka.
Under uppväxten lyssnade Baker vid sidan av rapidolen DMX på Guns N’ Roses. Machine Gun Kelly skulle ha supportat en turné med Linkin Park innan sångaren Chester Bennington begick självmord 2017. Dessutom är dagens Soundcloud-rappare flitiga med att lyfta fram Blink-182 som lika viktiga förgrundsgestalter som 50 Cent.
På ”Tickets to my downfall” byter Machine Gun Kelly sin ettriga rap mot den säregna sångstil där det låter som om en amerikansk fotboll har fastnat i munnen.
Tänk Simple Plan: ”WELCOME TO MY LIFE.”
Machine Gun Kelly kommunicerar exklusivt i dessa versaler. Musiken framkallar omedelbara bilder från high school-filmernas hemmafester där barn dansar teatraliskt med händerna i luften.
Texterna präglas av den självgoda 17-åringens poesi: ”If I’m a painter, I’d be a depression-ist.”
Ibland nöjer sig Barker bara med ett ”Fuuuck!”
En sak är i alla fall svår att argumentera mot: Blink-182-producentens känsla för sockriga melodier och refränger så kompakta att de fyller varje kubikmillimeter av det kaosiga vardagsrum där 129 kids bara vill bli shitfaced på mammas och pappas sprit.
BÄSTA SPÅR: ”Lonely”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik