Stabila insatser från In Flames och At The Gates

Sofia Bergström

BORGHOLM BRINNER Inget band överväldigar eller överraskar på festivalens första dag.

Men kvällens sista akter At The Gates och In Flames är stabila som få.

At The Gates

In Flames
Plats: Borgholms slottsruin, Borgholm. Publik: Saknar publiksiffra, men det är rätt så glest under båda spelningarna. Längd: 60 minuter (At The Gates) och 95 minuter (In Flames). Bäst: ”Under a serpent sun” (At the Gates) och ”All for me” (In Flames) Sämst: I At the Gates fall – den svaga inledningen. ”Deep inside” är In Flames svagaste länk.

BORGHOLM. Likt ett skoningslöst virus har festivaldöden skördat många offer.

Bråvalla, Metaltown, Hultsfredsfestivalen, Metallsvenskan och Getaway Rock för att nämna några få.

Konkurser, avskalade nystarter och ovissa pauser har avlöst varandra på löpande band, och stundtals känns det som att det tyngre festival- och konsertutbudet hänger på en skör tråd.

Förra året trädde en udda uppstickare in på den svajiga marknaden: Borgholm Brinner. Hårdrockbandet In Flames tvådagarsfestival.

Upplägget är i stort sett identiskt i år.

En scen. Åtta handplockade band från hårdrockscenen med omnejd. Och en intim miljö som är som sjunde himlen för In Flames-diggare med feta plånböcker.

Innanför och i direkt anslutning till den ståtliga slottsruinen ges några tusen fans möjlighet att frossa i bland annat specialdesignad merchandise, möten med bandet och duktigt prissatta VIP-paket.

Lyckligtvis blir de övriga banden i uppställningen långt ifrån parenteser i sammanhanget.

På festivalens första dag håller bland andra Skraeckoedlan, Hardcore Superstar och Of Mice & Men låda inför imponerande uppslutningar, med lika imponerande gensvar.

Som sig bör när tre utmärkta liveband är i farten.

Svag start med At The Gates

Desto fler strömmar emellertid in till At The Gates.

Det svenska melodiska dödsmetall-bandet som har rest sig ur askan åtskilliga gånger och som nästan 30 år efter demodebuten fortsätter att leverera majestätiska plattor.

Samt stabila liveframträdanden.

Även med en märkbart hes Tomas ”Tompa” Lindberg vid rodret och ett ljud som inte riktigt släpper fram Jonas Stålhammars och Martin Larssons respektive gitarrer.

Vilket förstås är satans synd. För utan dessa viktiga nyanser faller ljudet platt.

Men halvvägs in i spelningen sker en helomvändning.

I takt med att Lindbergs röst växer sig starkare blir ljudet mer välbalanserat.

Pärlbandet av gammal och ny döds från ”Slaughter of the soul”, ”At war with reality” och ”To drink from the night itself” skiner därefter avsevärt starkare.

Kvintetten når ett kittlande klimax i ”Under a serpent sun”, då i synnerhet Adrian Erlandsson gör skäl för sin lön. Hans taktfulla trumsmatter skulle kunna få taket att lyfta – om nu ruinen hade haft ett tak.

Och medan solen lägger sig över Borgholm, temperaturen sakta sjunker och dynamiska ”The book of sand (the abomination)” dånar ut ur högtalarsystemet känner jag mig tillfreds med tillvaron. Den knackiga inledningen är glömd och förlåten.

Men atmosfären och de gapande hålen i publikhavet talar ändå sitt tydliga språk.

De flesta är på plats för att se festivalens stora dragplåster tillika festivalarrangör.

In Flames får oväntat besök

Dock är det knappast knökfullt när timmen för huvudakten är slagen.

Men det verkar inte bekymra bandmedlemmarna i In Flames, som i kväll lyckas tillfredsställa dyrkande fans från 90-talets dagar såväl som nyfrälsta ”Jesterheads” som har fastnat för 2000-talets mjukare tongångar.

Limmet som binder materialet samman är – utöver bra ljud – bandets ödmjukhet och utstrålning.

Vilket inte minst lyser igenom i sångaren Anders Fridéns mellansnack och kroppsspråk.

Frontmannen – som för övrigt låter bättre för varje år som går – slår sig för bröstet var och varannan minut och betraktar alltid publikhavet med stor vördnad. Flera gånger poängterar han även att de har världens bästa publik.

”I, the mask”-material som ”Voices”, ”Call my name” och ”(This is our) house” får dessutom en avsevärt tyngre dimension live, samtidigt som de smälter in bland äldre låtar som också har gått varma i sommar.

En unik låtlista festivalen till ära uteblir alltså.

Däremot överraskar bandet med ”Monsters in the ballroom” samt en uppsjö av stråkmusiker under ”Here until Forever” och efterföljande ”Stay with me”.

”Det är alltid roligt när det kommer riktiga musiker på scen”, utbrister en på tok för ödmjuk Fridén medan gästerna lämnar scenen.

Nog står stråkarna för kvällens höjdpunkt.

Jag hade däremot väntat mig fler ess ur rockärmen.

Men det är ju en festivaldag i morgon också.