Ett tyskare och tuffare Manics

Håkan Steen

Så många får ”Futurology”

ROCK Bara nio månader efter att Manic Street Preachers släppte den övertygande kreativa återkomsten ”Rewind the film” ger de ut ytterligare ett ­album, som dessutom visar sig vara ännu lite starkare.

Skivorna spelades in parallellt, till stor del i klassiska Hansa-studion i Berlin. Men där ”Rewind the film” var ett ganska akustiskt och åtminstone med Manics-mått mätt ovanligt lågmält album är det ”Futurology” som mer påtagligt visar vilket ­intryck bandet har tagit av Berlin-miljön. Det är en hårdare, mer elektrisk och på sina ställen inte så lite krautig stämning över skivan. Att ibland tänka på Bowies ”’Heroes’” ligger nära till hands och i ”Europa geht durch ­mich” sjunger den tyska skådespelerskan Nina Hoss refrängen.

Samtidigt finns det stråk av glamkänslan från det tidiga 90-talets ­Manics och i ”Sex, power, love and money” lånar de från ett så udda håll som Rolling Stones rockfunkiga 80-talsburgare ”Undercover of the night”.

Men det håller ihop, och vacker balans uppnås inte minst när de får besök av en annan medveten walesare, Green Gartside från Scritti Politti, i ”Between the clock and the bed”.

Manics har ofta varit bra på att ­låta som att det de sjunger om är det ­viktigaste i världen. På ”Futurology” flammar engagemanget verkligen upp på nytt, och det utan att, mer än möjligen i avslutande instrumentalen ”Mayakovsky”, måla med de stora politiska bokstäverna.

Och i ”Walk me to the bridge” har de en låt av samma dignitet som de finaste 90-talssinglarna.

BÄSTA SPÅR: ”Walk me to the bridge”.