Sabaton är bra – men inte bäst
Publicerad 2025-06-08
SWEDEN ROCK Sabaton gör en storstilad återkomst till festivalens största scen.
Med blixtar, dunder och diverse pyrotekniska under får de publiken på fall.
Men det finns en hake.
Sabaton
Plats: Festival Stage. Publik: Nästan fullsatt framför scenen. Längd: Strax under 80 minuter. Bäst: Jag är väldigt svag för vemodet i ”Fields of Verdun”. Diggar också stämningen mellan bandet och publiken. Sämst: Tycker att Joakim Brodéns sång sviker, lite till och från. Jag kan inte heller undgå att sakna sång- och gitarrtalangen Tommy Johansson i uppställningen (inget ont om återvändande Thobbe Englund).
NORJE. I höstas intervjuade jag Pär Sundström, Sabatons basist och grundare, i samband med bandets 25-årsjubileum. Vi betade av milstolpar tills vi kom till vad Sundström beskrev som sitt stoltaste ögonblick i karriären: headlinespelningen på Sweden Rock 2016.
Han tillade att ett nytt besök inte var på tapeten inom den närmaste tiden. Att det fanns en viss rädsla för att en ny headlinespelning skulle göra minnet från 2016 mindre speciellt.
Basisten höll uppenbarligen inte vad han lovade.
Och vem kan klandra honom?
Vem skulle inte vilja ställa sig fram ett massivt hav av hängivna hårdrockare, samtliga med barnslig beundran i blicken?
Bäst utsikt har trummisen Hannes Van Dahl. Hans pansartron hissas ibland upp flera meter ovanför scenen så att det ser ut som att han svävar.
– Jag ser hela vägen hem till Skövde… Där är ju morsan!, svarar 35-åringen när Joakim Brodén frågar honom hur han har det däruppe.
Färgsprakande fyrverkerier
Backstage har det under dagen surrats om att Falubandet har 14(!) pyrotekniker i sitt turnéfölje.
Jag tvivlar inte en sekund på den uppgiften.
Från ”Ghost division” och framåt avfyrar akten färgbomber, eldar och fyrverkerier på löpande band – på, framför, bredvid OCH bakom scenen. Under ”Carolus Rex” – den svenska versionen såklart – går fyrverkerierna i gult och blått.
Den pråliga scenshowen, med en prislapp som säkert landar på galet många miljoner, speglar i mångt och mycket bandets pampiga power metal.
Men störst av allt är nog stämningen. Sabaton behöver knappast kriga för publikens gunst. Festivalbesökarna, som ofta stämmer upp i dånande allsång, känns i kväll som en sjätte bandmedlem.
På scenen är det minst lika glatt. Det spexas och skrattas så hälften hade räckt. Vid ett tillfälle spelar Brodén Metallicas ”Master of puppets” på en rosa Hello Kitty-gitarr. Bara en sån sak.
Ingen kan undgå att bandet fullkomligen njuter av att befinna sig på den här nivån i karriären.
Finns en baksida
Det är mycket att titta på. Många intryck att smälta.
Nackdelen är att det visuella ibland stjäl uppmärksamheten från det som utspelar sig på scenen, där Brodén tycks behöva rejält med draghjälp från sina bandkamrater. Sången tar sig knappt över scenkanten under nummer som ”Bismarck” och ”Attack of the dead men”.
Och hur folklig, festlig och färgsprakande den här festivalfinalen än ter sig kvarstår faktumet att Sabaton bara nosar vid den höga ribban som Korn satte i torsdags.
Jag har fortfarande inte återhämtat mig från den käftsmällen.
Ytterligare en observation:
Jag tror faktiskt att Skånes stoltheter Joddla med Siv, som spelade tidigare under dagen, drog en ännu större – och mer högljudd – publik.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik