Orbit Culture är svensk husmanskost för öronen
Publicerad 2025-10-03
ALBUM Orbit Cultures hajpade hårdrock är lika sympatisk och stabil som svensk husmanskost.
Mycket på nya skivan låter lika bra som potatis smakar (det vill säga jättegott). Men inte riktigt allt.
Orbit Culture
Death above life
Century Media
METAL Orbit Cultures resa är smått osannolik.
Efter 2020 års genombrott med albumet ”Nija” har metalbandet från trästaden Eksjö surfat på en våg av sällan skådad hajp. De har turnerat som förband till Slipknot och Machine Head och förra året blev de det första svenska metalbandet att spela på Madison Square Garden i New York. I somras stod de på megafestivalen Downloads största scen.
Här på hemmaplan exploderade bandet i popularitet när In Flames tog med dem till Dalhalla för lite drygt tre år sedan. Febern över kvartettens välpolerade hårdrockhybrid av melodöds, thrash, maskinell industrimetal och Gojira-groove var ett faktum. Anders Fridéns ivriga uppbackande av bandet har inte heller skadat deras växande stjärnstatus.
På ”Death above life”, bandets femte skiva, väntar hårdrock som är lika mättande och stabil som svensk husmanskost.
I en ljudbild lika kompakt och kraftfull som härdad betong blickar Niklas Karlsson – bandets sångare, rytmgitarrist, låtskrivare – inåt mot hjärtats och hjärnans vemodigaste av vrår och känslor av sorg, ilska, självtvivel och existentiell ångest.
”Tales of war”, som målar upp bilden av en sorgtyngd soldat som vandrar genom ett krigsfält efter en blodig strid, och det dunkla demensdramat ”Neural collapse” är lika sympatiska som skoningslösa.
Ofta ventilerar frontmannen vreden över alla de gånger som han och hans bandkamrater har blivit svikna och bedragna av folk i musikbranschen, vilket han har berättat om i flertalet interjuver. Om än utan att gå in på närmare detaljer. För även om det känns som att Orbit Culture dök upp som från ingenstans har de trots allt funnits sedan 2013.
”Bloodhound” är ett omtumlande och oemotståndligt fuck you-finger till alla fula fiskar i musikbranschen där Niklas Karlsson, som i vanliga fall brukar hämta inspiration hos James Hetfield, släpper lös sin inre Corey Taylor. Att han har inspirerats av Slipknots adrenalinstinna aggression lär inte undgå någon.
Inte heller alla lustfyllda blickar som kastas mot akter som Hypocrisy, Soilwork, Trivium, Meshuggah. Ibland kanske lite väl mycket. ”Inside the waves” låter lite väl mycket Trivium för sitt eget bästa medan ”The storm” är rena rama Amon Amarth-stölden (om än en rätt lyckad sådan).
Jag kan därför inte undgå att undra hur det skulle låta om Orbit Culture tog några steg utanför redan upptrampade stigar, i en strävan efter ett mer särpräglat sound. En tanke som även slog mig i mötet med föregångaren ”Descent” (2023), som även den visade tydliga tecken på kommande stordåd.
Av den anledningen är avslutande ”The path I walk” ett välkommet inslag. En avskalad ballad om hjärtesorg (vad det verkar som i alla fall) som avviker från bandets tydliga låtskrivarformel och där Karlsson dissekerar sig själv och lämnar bröstkorgen öppen. Modigt och mäktigt.
Det här är garanterat inte det sista vi hör från Eksjös stoltheter.
Det här är bara början.
BÄSTA SPÅR: ”The tales of war” och ”The path I walk”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik