Skivrecensioner

Lana Del Rey landar i ett förrädiskt lugn

Av: 

Per Magnusson

Efter sommarens poesisamling ”Violet bent backwards over the grass” är Lana Del Rey tillbaka med sitt sjunde album.
Efter sommarens poesisamling ”Violet bent backwards over the grass” är Lana Del Rey tillbaka med sitt sjunde album.

MUSIK

ALBUM Det är alltid sommar i Lana-land. Men det är en sommar som ständigt hotar att ta slut.

Skönheten i Del Reys musik bor i denna motstridiga nerv.

Betyg: 4 av 5 plus
Lana Del Rey
Chemtrails over the country club
Polydor/Universal


POP Lana Del Rey är en paradoxal artist. Lika självklar popstjärna som olöst pussel. Enklare: ingen annan gör så viktlös popmusik att köra bil till en sommardag, rutorna nere, vinden i håret.

35-åriga Elizabeth Grant från New York, i dag bosatt i sina drömmars Los Angeles, var tillsammans med Frank Ocean, Rihanna och Taylor Swift tiotalets mest tongivande artist – åtminstone om vi pratar om artister på en så publik nivå.

Hennes sjunde album ”Chemtrails over the country club” annonserades samma dag som föregångaren ”Norman fucking Rockwell!” kom. Skivorna får betraktas som syskon. Båda är producerade tillsammans med Jack Antonoff, som i söndags tog emot en Grammy för ”Folklore” med Taylor Swift. Antonoff har en utmärkt förmåga att skala ner musiken till märgen och addera, typ, en tamburin i exakt rätt ögonblick.

Varsamt tar han sig an den värld som Lana Del Rey noga mejslat ut över ett decennium. Det handlar om allt från ordval (”swimming pools”), formuleringar (”We’re getting high in the parking lot”) och ett melodispråk i gränslandet mellan Leonard Cohen och Billie Holiday. Det kan också vara något så oansenligt som en accentuerad konsonant. Central är känslan av att musiken utspelar sig i ett vagt förflutet; ofta i ett skört och dekadent Lana-land, där det alltid är sensommar.

Titelspåret framkallar samma bilder som en F Scott Fitzgerald-roman. Flera av sångerna följer samma mönster; sidorna gulnar i takt med nostalgiska noveller om att lyssna på jazz ute på gräsmattan, röda sportbilar och flygplansspår över country-cluben. Det är vackert på ett förrädiskt vis. Man vänder blad för nästa tjusiga formulering – men lika mycket av motstridig längtan efter det illavarslande, oundvikliga slutet.

Intressant är hur väl Lana Del Rey balanserar mellan då och nu. När stämningen blir väl retro kommer en låt som ”Tulsa Jesus freak” med hårdare autotune, tydligare beat och rader om kids dansande i hoodies snarare än stråhattar.

Lanas distinkta värld har i bland gränsat till estetiskt poserande. Men när sångerna skalas ned till sina grundstenar – Lanas sträva cigarettröst och livliga storys – försvinner det dilemmat. Musiken är kanske inte mindre draperad i amerikanska myter, men verkar mer än någonsin handla om huvudpersonen själv.

I albumets första rader drömmer Lana om enklare tider. När hon var 19, jobbade som servitris och lyssnade på White Stripes. Samtidigt klämmer hon in den omöjliga meningen ”Down at the men in music business conference” i refrängen – som för att understryka att detta är på riktigt – inte blott tillrättalagd poesi.

Synar man musiken i sömmarna hittar man mer mod och framåtrörelse: den väsande Vashti Bunyan-falsetten i ”White dress”. Carole King-groovet i ”Dance til we die”. Och i rader som ”Clementine's not just a fruit/It's my daughter's chosen name” vässar en av vår tids mest romantiska låtskrivare pennan ytterligare.

”Chemtrails over the country club” är mer helhet än enskilda hits, men vid sidan av det redan nämnda är folkhymnen ”Not all who wander are lost” en dold pärla. CovernJoni Mitchells fantastiska ”For free” med Zella Day från Weyes Blood må framstå som en övertydlig punkt i sammanhanget, men är icke desto mindre ett vackert val.

Albumets mest majestätiska stund, refrängen i ”Yosemite”, sparar jag till slutet av augusti. När poolen är tömd, luften sval och hösten hotar.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ANNONS EXTERN LÄNK

Skicka ett blombud och stötta Cancerfondens arbete – beställ en vacker bukett här

Interflora

Publisert:

LÄS VIDARE

10 plattor från 1971 att damma av igen

ÄMNEN I ARTIKELN

Skivrecensioner

Musikrecensioner

Musik

Lana Del Rey

Joni Mitchell

Los Angeles