Migos hallucinogena rap låter fortfarande fri
Uppdaterad 2022-11-01 | Publicerad 2021-06-17
ALBUM Migos är någonting så unikt som en rappande grupp. Det gör dem både nostalgiska och hypermoderna.
Kemin mellan medlemmarna är kärnan även på ”Culture III”.
Migos
Culture III
Quality Control/Universal
RAP Den magi som omgav Migos kring debuten kanske inte längre är där. Och visst finns det anledning att sucka åt omfånget – 19 låtar. Mindre än en vecka efter släppet kommer dessutom deluxe-utgåvan med ytterligare fem spår. Georgia-trion har sällan skämts för att vända kappan efter sin logaritm-älskande samtid.
Men, mer intressant, skälet till varför Quavo, Offset och Takeoff ofta har kallats sin generations The Beatles: konsten att kombinera enorm popularitet med avantgardistisk och fri musik. Det dröjer inte länge förrän den visar sig även på fjärde albumet; saxofonen i inledande ”Avalanche” är ett sött välkomnande.
Gästlistan befäster Migos kommersiella status: Drake, Cardi B, Polo G, Future, Justin Bieber – och de två insomnade rapparna Juice WRLD och Pop Smoke. Men denna celebra skara döljer inte det faktum att ”Culture III” kräver sina kaffepauser. I ”Having our way” låter det till exempel som om Drake tänker på, typ, klockor. Den annars så begåvade Bieber blir mest malplacerad i ”What you see”.
Trion låter sin musik pågå i exakt samma tempo i en smärre fotbollsmatch. När de påannonserat varandra i 75 minuter känner man instinktivt att tre Migos är tre för många.
Men in kommer hela tiden en bris av det som gör dem så elektriska som grupp. I sina bästa stunder är triplett-rapen fortfarande hypnotisk. Samma fras upprepas om och om igen tills stämningen blir smått hallucinogen. Samtidigt lyckas Migos med konsten att få sin musik att framstå som både improviserad och tillbakalutad. De rappar om panikattacker, men gör det som halvslumrande från en jetski eller en privatjet.
I ett av två postuma samarbeten, ”Light it up”, närmar sig Migos Brooklyns drill-scen som gästen Pop Smoke var med och formade. Albumets ädelsten, Future-samarbetet ”Picasso”, suddar ut gränsen mellan jazz, rap och Enya. Den väcker tanken på hur fantastisk ”Culture III” kunde ha blivit i mer redigerad form. Men då vore Migos inte Migos.
BÄSTA SPÅR: ”Picasso”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik