Prince rycker upp dina nackhår med rötterna

Publicerad 2018-09-22

Inspelningarna på nya Prince-albumet ”Piano & a microphone 1983” kommer från ett tidigare okänt kassettband som nyligen hittades i artistens arkiv.

ALBUM Även när Prince sitter ensam vid ett piano överträffar han det mesta. Instrumentet var ett sätt för honom att kommunicera med sin far.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Prince
Piano & a microphone 1983
NPG/Warner


ROCK Det här är ingen vanlig skiva.

Det är en avskalad och fantastisk konsert där Prince uppträder utan publik.

Musiken är inspelad någon gång 1983 i hans hemmastudio Kiowa Trail i Chanhassen, Minnesota.

Prince stampar takten med fötterna och ropar instruktioner till ljudteknikern:

”Byt eko.” ”Kan du dämpa belysningen?” ”Dra ner volymen på rösten.”

Inspelningarna kommer från ett kassettband som nyligen upptäcktes i Princes arkiv och ger en fascinerande inblick i den kreativa processen. Han häller ut olika idéer över pianotangenterna i en enda tagning.

Prince förlorar sig totalt i musiken, han är ensam och fri och låter intuitionen styra. Det känns som att han får pianot att låta som en orkester, en blåssektion, en jazzkvartett eller en gospelkör.

Att lyssna på versionen av ”17 days” är som att höra artisten tänka högt. Över ett rullande och funkigt pianokomp låter det som att Prince funderar ut resten av arrangemanget i stunden. Han gillade låten så mycket att den senare blev singelbaksida till både ”When doves cry” och ”Girls & boys”.

Vid inspelningstillfället är ett år kvar innan han blir en av 80-talets största popstjärnor tack vare filmen och balladen ”Purple rain”. Här liknar den en kort nonchalant axelryckning som han trär på ett snöre och låter dingla precis utom räckhåll för den som lyssnar. Ok, lugn, jag har den här också, men vi kan vänta med den ett tag till.

Detsamma gäller för ”Strange relationship”. Fyra år senare blev den en av höjdpunkterna på dubbelalbumet ”Sign ’o’ the times”. Andra spår har stannat kvar i arkiven, som den uppenbara lekstugan ”Cold coffee and cocaine”.

Efter hans spirituella version av gospeln ”Mary don’t you weep” finns det däremot inget tillägga. Regissören Spike Lee använder den passande nog under eftertexterna till sin senaste film ”Blackkklansman”. När Prince attackerar låten tar rysningarna tag i nackhåren och rycker upp dem med rötterna.

Prince är mest känd för sin gitarr, men de råa pianotagningarna på ”Piano & a microphone” spökade alltid någonstans i karriären. De finns bland annat i konserternas alla återkommande pianomedleyn.

Efter att gruppen The Revolution splittrades 1986 skrev Prince ett brev till bandmedlemmen Lisa Coleman där han där han berättade att han helst ville göra konserter med piano hemma hos folk, och inget annat. På sätt och vis realiserade han den anspråkslösa drömmen på sin sista soloturné där det just bara var han, ett piano och en mikrofon. Cirkeln var sluten.

Pianot var framför allt ett sätt för Prince att hylla och kommunicera med sin far. De hade en dokumenterat komplicerad relation, men Prince har sagt hur mycket han beundrade pappans pianospel.

John L Nelson var pianist och kallade sig för Prince Rogers på scen. Prince fick sitt namn från honom.

Vilket gör att en försvinnande liten detalj på ”Piano & a microphone” blir smått omskakande. ”Why the butterflies” är ett av få sällsynta exempel där Prince verkar sjunga om sig själv och sin familj.

Alldeles mot slutet viskar han med en falsett som spricker:

”Mama... where’s father?”


LÄS OCKSÅ: Allt om Princes bästa album och låtar mellan 1995 och 2010 som nyligen släpptes på Spotify här nedanför!


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

De 10 bästa av Princes sena skivor som finns på Spotify


Sedan en tid tillbaka finns albumen som Prince släppte mellan 1995 och 2010 på Spotify.

Bland dem ryms några av hans hemligaste och mest obskyra inspelningar.

Markus Larsson väljer ut de tio bästa släppen och konstaterar att det fortfarande kan vara rätt svårt att gilla allt som funkkungen gjorde de sista 23 åren.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
”Hitnrun phase two” (2015)

Princes sista studioalbum ingår inte bland de 23 albumen som nyligen nådde Spotify, men måste ändå nämnas. ”Hitnrun phase two” är bland det mest övertygande som Prince släppte på 2000-talet. Här finns en värme och glödande vilja kommunicera med omvärlden som annars ofta gick vilse bland alla mer eller mindre världsfrånvända experiment. Skivan toppas av den politiska poplåten ”Baltimore”. Princes kommentar till Black Lives Matters-rörelsen visade att han när som helst kunde skriva poplåtar som matchade underverken på 80-talet. (”Hitnrun phase two” finns på Apple Music och Tidal.)

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
”Musicology” (2004)
Ett annat exempel där Prince försökte göra musik för någon annan än sig själv. ”Musicology” belönades med två amerikanska Grammys och turnén blev den mest inkomstbringande av en amerikansk artist 2004.


Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
”Emancipation” (1997)
Trettiosex låtar på tre cd-skivor. Och det var Princes tredje album på ett år. Ingen bör missa ”Jam of the year” eller covern på The Delfonics ”La, la, la means I love you”. Annars är ”Emancipation” ett av de tydligaste exemplen på att His Royal Badness behövde en redaktör.


Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
”The gold experience” (1995)

Tidstypisk 90-talssoul dejtar tidiga tecken på att Prince när som helst kan slira in en rockig återvändsgränd – tänk Tin Machine med David Bowie. Men vad är ”The gold experience” utan ”The most beautiful girl in the world”, som har strukits från strömmade musiktjänster?


Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
”Rave in2 the joy fantastic” (2001)
Remixversionen av ”Rave un2 the joy fantastic” – lägg märke till skillnaden på ”in” och ”un” i titeln – som fanns tillgänglig för premium-medlemmar i klubben NPG Music Club. Förtrollande falsettballaden ”Eye love U, but eye don’t trust U anymore” är alldeles oavsett skivans lila hjärta.


Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
”The truth” (1998)
Fansen som förhandsbeställde boxen ”Crystal ball” fick ”The truth” som bonusskiva. Sedan försvann skivan. Den består i huvudsak av ojämna utflykter i akustisk blues och soul.


Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
”The chocolate invasion (trax from The NPG Music Club volume one)” (2004)

Spår som länge endast nådde medlemmarna på Princes nätsajt. Vissa av låtarna behöver ingen minnas. Andra, som duetten med Angie Stone i ”U make my sun shine”, skulle de flesta soulartister kunna döda för.


Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
”3121” (2006)
Uppföljaren till ”Musicology” tar även emot lyssnaren med öppen famn. Inget bryter ny mark, ingen av låtarna platser bland klassikerna, men det finns inte heller någon annan som liknar Prince.


Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
”Crystal ball” (1998)

Ursprungligen var tanken att ”Crystal ball” skulle släppas som trippelalbum redan 1987. Men skivbolaget drog i handbromsen och Prince fick ge ut de bästa låtarna på ”Sign 'O' the times” i stället. Boxen är dock en fascinerande studie i kreativt överflöd. Musiken är emellanåt lika utflippad som låttitlarna ”Cloreen bacon skin” och ”Ripopgodazippa” antyder.


Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
”One night alone... live!” (2002)
Finns inget officiellt livealbum som slår de bästa bootlegsen som fansen spridit mellan varandra eller lagt upp på Youtube. Trots otaliga mästerverk faller även ”One night alone...live!” rätt platt. Men boxen innehåller åtminstone en över tretton minuter lång och hypnotisk version av ”Anna Stesia”.