Relationspunk med cirkusblås

Publicerad 2021-04-16

The Offspring, på svenska, ”avkomma”.

ALBUM The Offspring vill skriva ledmotivet till undergången, men allra mest osar ”Let the bad times roll” av Axe-deodorant och Proffs hårspray.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus
The Offspring
Let the bad times roll
Concord/Universal


ROCK Disco i skolans matsal, 1994. En svag doft av järpe och pulvermos dröjer sig kvar. Plastmattan är klibbig av Pepsi.

”La, la, la, la, la/La, la, la, la, la!”

Tumult utbryter bland pojkarna. De håller varandra om nacken, dansar så våldsamt som bara tonårskillar kan, en missräknad kärlekshandling hög på hormoner. De tjejer som hoppats på någon form av kontakt flyr för korridoren ungefär samtidigt som pojkarna brakar ihop i ett moln av Axe-deodorant på golvet.

The Offsprings smash-hit ”Self esteem” var, tillsammans med Green Days ”Basket case”, en intressant parentes i musikhistorien: floorfillers för sexuellt ambivalenta 14-åringar. Men The Offspring saknade Green Days intresse för att utvecklas inom musikal. I en mer rimlig värld hade Orange County-kvartetten tynat bort i stoftet av Nirvana. I stället fick de fyra år senare ny luft under vingarna med ”Pretty fly (for a white guy)” och svepte ännu en generation med sig. The Offspring sålde 40 miljoner album och sångaren Dexter Holland kunde flyga sin privatjet jorden runt i inspirationssyfte.

Senaste decenniet har det varit relativt tyst kring bandet bortsett från, typ, soundtracket till filmen ”Sharknado 4” – men nu är tionde studioansträngningen här. ”Let the bad times roll” är producerad av monsterproducenten Bob Rock. Gitarristen Noodles sammanfattar konceptet:

”If it’s all going to hell, we might as well make the most out of it, or at least go out swinging.”

The Offspring har faktiskt lyckats bevara både spelglädje och energi. De har inte heller tappat förmågan att göra släggrefränger. Dexter Holland sjunger fortfarande gapigt artikulerande som alla sångare i genren gjort före och efter honom.

”This is not utopia” har ett fint kärleksbudskap. I titelspåret möter Foo Fighters gitarrer Blink-182:s muntra trallighet. ”We never have sex anymore” är en slags relationspunk med cirkusblås. Men kanske är det ändå smäktande pianoballaden ”Gone away” som bäst fångar stämningen: page, Proffs hårspray och Yamaha DT.
BÄSTA SPÅR: ”The opioid diaries”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik