Cleos debutalbum drabbar hårt
Uppdaterad 2023-04-05 | Publicerad 2022-06-17
ALBUM Cleos debutalbum är mer än hiphop en egen och västerbottnisk popmusik med melankolin hos brandgula skogar.
Och mer än popmusik är den terapi. ”Missaoui” känns som livet självt.
Cleo
Missaoui
Random Bastards
POP En monolog sätter tonen. Cleo försöker se igenom frostiga bilrutor på morgnarna. Sörjer under de orangea träden vid Mälaren. Ligger på toalettgolvet med en hård, varm klinkerplatta mot kinden.
Det finns flera stora utropstecken med Nathalie Missaouis debutalbum. Ett av dem är hur 34-åringens uppväxt i Umeå bryter med den svenska hiphopens regelverk. ”Missaoui” är mer än hiphop en egen och västerbottnisk popmusik med melankolin hos brandgula skogar. Det är som att tomheten från dessa skogar ekar genom sångerna, som att vattnet från fjällbäckarna rinner genom melodierna.
”Missaoui” är en ambitiös arbetsinsats, men den hade knappast varit möjlig utan talang och livserfarenhet. Albumet pendlar mellan sorg, humor och ren glädje. Musiken har imponerande spännvidd – Cleos nordafrikanska arv, modern rap, jojk, gospel, svensk progg – men med den röda tråden att samma hjärta klappar genom de femton spåren. Tillsammans med producenten Alexander ”Academics” Juneblad har Cleo lyckats åstadkomma ett av de där sällsynta albumen där ett smärre liv har sparats ned på hårddisken.
Artisten målar med stor passion och värme livliga bilder ur sin verklighet. Den ständiga saknaden efter en pappa som gick bort när hon fortfarande var liten. Takbox och AC. Dans på Fasching, men barnen ska upp. ”Rårörda lingon”, ”Liam Noel från Oasis” och ”A night in Tunisia” i en och samma låt! Ängar och vilda blommor. Allt summeras sedan osentimentalt i slutsatsen att ett glas Sambuca mycket väl kan vara lösningen på allt.
Ju längre bort från Stockholm musiken åker i en Volvo 240, desto starkare blir den. ”Torneträsket” med Ayla är kanske den finaste luftiga r’n’b det här landet skådat sedan Cherries debut. ”Kraftverket i Grundfors” för tankarna till Håkan Hellströms friaste stunder. Man kan liksom bara jubla över flowet och självförtroendet i musiken.
”Landet i fjärran”, tillsammans med ex-partnern Erik ”Fricky” Friman, är en hjärtskärande skildring av den sköra ekvationen att vara en ung familj och försöka hålla ihop alltsammans och samtidigt inte tappa bort sig själv eller varandra på vägen. ”Har du tid?/Det kanske går snabbt/Om inte annat vi tar det i natt/En stund vore skönt att ha din kontakt.”
Finns det ett tema på ”Missaoui” står det nog att finna i raden ”Så många nätter som vi kämpat för att nå varandra”. Ibland kan språket bli en barriär för oss människor. Det är de stunderna vi har musiken till.
BÄSTA SPÅR: ”Landet i fjärran”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik