Markus Krunegård gör gitarren great again
Uppdaterad 2022-06-22 | Publicerad 2021-11-05
ALBUM På ”Kemtvätten” återvänder Markus Krunegård till rockbandsrötterna. Och får till ett av karriärens finaste album.
Markus Krunegård
Kemtvätten
Ärlige Markus/Universal
POP En tveklöst bra sak med pandemin var att den gav Markus Krunegård både tid och massor av idéer till ny musik. Det här är hans andra album för i år, inte en sån där halv skiva för att maxa medieuppmärksamheten utan ett andra riktigt fullängdsalbum.
Med två skilda verk såg ”prinsen av Peking” en chans att mer än någonsin renodla sina uttryck. Om ”Tutti frutti – från lokalen under sushin” var den elektroniskt lättrippande plattan i vårens senaste popkulörer är det på ”Kemtvätten” som Krunegård påminner sig om varifrån han kommer. Det här är ”rockskivan, den spelade skivan, den lite grovkornigare, make guitars great again-skivan”, för att prata med honom själv. Som till och med slutar i en klassiskt gitarrmanglande niominutersfinal, den oväntat välfungerande ”Jag gör mitt bästa jag lovar”.
Inspirationen kommer enligt kompositören till stor del från Minneapolis: Hüsker Dü, Jayhawks, Prince, inte minst The Replacements. Det hörs när man vet det. Nattjazziga ”Du kommer skratta åt dom” känns lite som Krunegårds egen ”Swingin’ party”. Titellåten ville han skulle låta som ”Alex Chilton”, med skevheten hos ett band som fortsätter låta rock trots att de helst verkar vilja vara pop.
Vilket ju är ett slags skevhet vi känner igen från stora delar av den här artistens egen karriär.
Förutsägbart nog är ”Kemtvätten” det av årets två album som berör mig mest. För hur det låter men kanske främst för för texterna.
42-åringen funderar över tiden, livsvalen, villkoren och kickarna, vilka de numera är och hur de har förändrats. Det handlar om ”Lavidalokka, livet utan stoppknapp” där kriget mot konventionerna blir allt svårare och det eventuellt är ”dags att gå vidare och sluta va lojal mot festen” eftersom ”tio års all inclusive knackar på dörren” och nu ”väller hela notan in”.
Det är som så ofta hos Krunegård rödgråten panikångest blandat med euforisk förundran över livets skönhet, med en klarsynt formuleringsberusning som inte visar några tecken på att avta i slagfärdighet.
Tonen sätts direkt med ”Rockin’ in a free world”, ingen Neil Young-cover men väl en febrig kärleksförklaring till de tre ackorden. I den bakfyllesköra ”Etta sitta längst fram” lyckas Krunegård rentav leverera ett alldeles förtjusande bidrag till den annars rätt hopplösa genren ”låtar om att vara på turné”.
”Kemtvätten” är en högst traditionell men ändå djupt personlig mix av bättre begagnad rock, stjärnögd pop, kärnfulla pianoballader och mänsklig värme.
Det är Krunegård som bäst.
BÄSTA SPÅR: ”Kemtvätten”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik